<— Till föregående sida Den officiella webbplatsen för Mare Kandre
 

Den andra, och kanske till och med verkligare, verkligheten försöker göra sig synlig för oss genom mer eller mindre tydliga tecken som de flesta av oss inte förmår upptäcka och hörsamma. Vi är så skrämda av vår egen dödlig-het och upptagna av att pina livet ur varandra att alla mystiska tecken är bort-slösade på oss när de läcker in i vår del av verkligheten.
Till vad kan vi då sätta vårt hopp? Vem eller, vilka kan foga ihop världen till ett helt åt oss igen?
    Det kan poeterna, dessa heliga dårar med "jord i håret, blommor i näsorna och grodyngel i fickorna", som de sedan lämnar efter sig i vanligt folks trappuppgångar. De som skriver "så ödsligt och mörkt, så att man ryser, brister i gråt/eller ser något okänt inom sig själv, om änglar, träd, om oss"?
    Och Mare Kandre låter i ett av styckena ett diktarjag berätta. "Jag letar upp de döda och bokför de/redan nu/nämnda,/spår världens undergång i kvinnans/hand (och mannens)/mäter sorgen med min röst och/provar ordet med tungan,/fyller spåren på stranden med en/kvinna av kött/som ler och sedan springer bort."
    Och det är bråttom! För människorna plågas i omänskliga städer, river varandra i sina desperata försök att förneka sin egen

 
dödlighet och försvara sin självsvåldigt tagna rätt att härska över jorden och driver längre och längre bort från sin naturliga hemvist skogen och myllan. Mare Kandre säger sig inte kunna förslösa någon tid eller spara någon möda på att uppmärksamma oss på vårt människoelände.
    Och hon sparar verkligen inte på krutet, utan talar i ett och med många olika röster och utan att väja för någon av de stora livsfrågorna. Varifrån kommer vi? Varför lever vi? Varför måste vi plågas och dö? Varför måste oskyldiga lida? Varför är människan ond? etc. Hon profeterar som en Jeremia, hotar, vädjan, ber och kommer med varliga och allvarliga råd till församlingen/läsaren som en Paulus.
    Och hon försöker försiktigt locka oss att lägga märke till tecknen från de döda och det förflutna genom att beskriva dem som unga träd och murgröna. Till en början känns de olika texterna märkligt disparata, men efter hundra sidor tycker jag mig se en plan i vad som verkat planlöst.
    Mare Kandre gör ett slags orkestrering av sitt budskap för att uppnå effekt. Frågan är om det är effektivt gjort. Själv känner jag mig tveksam. Jag tycker att Mare Kandre i sin iver drar in för mycket inom
 

bokens pärmar och att en stramare hållen bok som inte gav sig in på att få grepp om alla livets mysterier på en gång skulle ha varit mer verkningsfull. Nu känns det frälsande anslaget lite väl svårsmält, nästan så att jag vill säga till boksidorna: "Jag är också människa, jag ser och hör och även om jag är en stackare så är också mitt uppsåt det bästa och mitt hjärta fullt av rörelse."

ERIKA M HEDENSTRÖM