Foto: Brita Olsson
Mare Kandre lovprisar den gemensamma världen i sin bok
Men det kan inte hjälpas: det friare, mer flerstämmiga tilltalet har ett pris. Flödet förtunnas regelbundet, i lite pratiga utgjutelser. Det bildas ett och annat dödvatten där texten far runt i självbelåtna och tro-skyldiga virvlar, och tappar kraften.
Ändå tror jag att den här formen, närmast alltså prosa-lyrisk, kan passa Mare Kandre mycket bra. Hon äger alldeles naturligt sinne för det lyriskt förtätade, det exakt rytmiserade, de gåtfulla sprången och bilderna. När hon förmår ladda det sorglösa allegrot lika effektivt som det gruvliga andantet borde hon kunna åstadkomma en fulländad ödessymfoni, på prosalyrisk grund. Eller, varför inte, som rena rama dikt-samlingen.
OLE HESSLER
POET är ett ord som återkommer många gånger i de knappt sextio prosa-lyriska styckena i Mare Kandres nya bok Deliria. Främst förekommer ordet i bestämd form pluralis - poeterna, som här verkar beteckna något annat än De som skriver poesi eller De som skrivit och utgivit lyrik.
Snarare är poeterna en – nästan, nästan förlorad – länk mellan världen som vi känner och erkänner den och det andra, den del av verkligheten som vi antingen inte är medvetna om eller är rädda att kännas vid.
I Mare Kandres värld, som hon målar upp den i "Deliria", har nämligen ett glapp uppstått som skilt oss människor från den del av verkligheten som befolkas av de döda och där vår arts förflutna verkar vara en levande och vänlig organism som vill oss väl. Och förutan vilken vi aldrig kommer att få rätsida vare sig med vårt nu eller vår framtid.
"Kokade vatten, grälade, mindes och slogs,/försökte lösa egendomliga matematiska problem, skrattade och öppnade brev/ grät över något de hört eller gjort, bakade bröd, stämde pianon, kräktes och dog."
Det är bra det, jag menar lovsjungandet. Det kan behövas i denna dystra tid. Men det är en svår konst, liksom varnandets. Sådana partier blir i Mare Kandres version lite för bibliskt uppumpade, fast de regelbundet punkteras av ironier.
Men ibland biter det bra. Allt är i sin ordning här i den bästa av världar, försäkrar Mare Kandre spefullt. Allt är fasansfullt återställt och normalt: "Katten är i ugnen och barnet har vi tömt på blod och blodet är åter en del av oss själva,
vi är mätta, vi kan inte klaga, allt är sig likt!
Och boken den lilla rackarn, har vi i grevens tid surrat ihop med små trådar, frusit ner med honung och för säkerhets skull (för att ingen oskyldig skall komma till skada) begravt långt ute i den uppochner vända rågåkern, så ingen har sluppit ut, inte en droppe, inte än, var så säker, allt är sig likt!" Mycket är bra i "Deliria", inte minst vissa strofer eller prosastycken utan minsta sidoblick varken på läsaren eller skrivaren: sig själv. Då flödar språket, svart och ångande som vintervatten, i lyriskt laddade apokalypser och privata böner. Och här och där blänker det skälmskt och oväntat av glimten i ögat.