Befruktningen är alltså "fruktansvärd" och den är sannerligen inte okroppslig men ändå är ängeln "ren". En chockverkan uppstår mellan kontrasterna och med detta har diktsamlingens grundackord slagits an.

Bejakande
Efter "bebådelsen" blir dikt-jaget "havande", men med en kraft (en skaparkraft?). Den är ursinnigt framvällande och går bärsärkagång mot allt invant och traditionellt. Den dödar och renar: nollställer. Den är dock inte besläktad med den sortens förnekande som man möter hos en del yngre manliga författare. Här rör det sig i stället om ett bejakande: av vrede, av sann kärlek och av naturen som en ur-kraft.

Ytterst handlar det om att bli lika själsligt ren som ängeln eller kanske som jungfru Maria. Och då, men först då, är den berättande redo att ta emot kärlek av en annan människa: "Plocka djävulsmärkets bruna druva ur min nacke, smaka den, och jag skall osäkra mitt hjärta! " Tydligen vågar någon närma sig djävulsmärket, för i slutdikterna finns ett "du" som inte tycks ha väjt undan, utan som finns kvar när vredens och renandets svallvågor lagt sig. I det ögonblicket blir det också möjligt att bygga upp något nytt i stället för det som "bebådelsen" har omintetgjort.

CECILIA AARE.