| |
DÄR CARROLLS flicka fritt får falla ner i det mystiska kaninhålet, måste Kandres mödosamt tränga sig in i en buk av hetta. I
Bübins unge flätas skildringen av flickans första menstruation sam man med en upprorisk kamp för frigörelse. Hon vill ut ur. Och sammanflätat med detta: naturen, som är både avlägsen och tätt inpå. Det är mångbottnat och mångtydigt. Träden bolmar, vinden flyttar buskarna, stenarna är sammanbitna men flyttas in under träden igen av gräset.
Naturen har ett eget liv och ger skydd men ingen tröst. Den växer med flickan och ifrån henne, tjocknar och vidgas. Den knakar och gnisslar, ljuset luktar vitt; det är drömmens sneda och avslöjan de belysning över tingen. Så en dag anländer Ungen, Bübins unge, som en bekräftelse på något flickan anat, men inte att det skulle bli så här!
UNGEN är klen och blek och väcker flickans ursinne. Hon tänker inte skona henne. De två tvingas samman när Onkel och Bübin en dag lämnar dem, till svält och samman-drabbningar. Ungens svaghet kräver ett medlidande som flickan inte kan kännas vid. Hon förvandlar det |
|
till raseri och försöker på alla sätt bli av med inkräktaren. Hon låser in ungen utan vare sig mat eller dryck, som hoppades hon att hon skulle dö av sig själv, utan att hon själv behövde lyfta handen i en dödande handling.
Men i ett sista vredesutbrott slår hon faktisk ihjäl den klena och dumpar kroppen i brunnen. Det kan naturligtvis läsas som en skildring av obönhörligt barnahat, ett slags syskonrivalitet. Jag vet inte vem Bübins unge egentligen är men möjligen kan hon vara en ”utfällning” av flickans eget psyke. Barnet inom henne själv som hotar med kaos, regression och svaghet när hon försöker växa sig stark.
Inte förrän hon ”dödat”, avskilt sig från det barnet, en förfluten del av sitt liv, kan hon se ut ur sig själv. Och detta drama kan inte utspelas förrän Onkel och Bübin lämnat henne som åldringar. Också det en förändring som inte går att hejda. De försvinner med häst och vagn som for de till döden på sitt håll.
MARE KANDRES språk gör mig imponerad och otålig. Det finns
|
|
inte ett enda glapp, det är en tät roman som står att läsa i korta luftiga stycken. Hon har ett fast språkligt grepp och just det gör mig otålig. Jag vill att hon ska släppa taget ibland, släppa lös historien så att den besvärjande tonen försvinner. Här finns ju till- räckligt med kraft och originalitet, hon behöver inte nöta in orden i läsaren. Hennes bildspråk är mättat, helgjutet och fysiskt laddat. Inga sneglingar, hennes eget.
Lik förbannat kommer jag på mig själv med att önska mig en och annan banalitet - som en ros - i allt det uppspärrade, gula och hårda. Det finns något uppfordrande i hennes sätt att berätta, nästan tvingande, så att jag ibland bara följer henne under protest. Bübins unge kräver flera genomläsningar men jag kan inte se något negativt i det. Jag påminns om flicktidens raseri och ursinne. Inga flätor och fjoms! Nej man fylls av upprorisk-het och skrattar elaka skratt.
Som en mycket avlägsen släkting till Kandres flicka hör jag lilla My som sitter uppspetad på en bomb och skriker: Nu smäller det!
Marie Peterson |