« Åter till "Böcker och recensioner"

(GP 7 aug. 1987)

Den officiella webbplatsen för Mare Kandre

 

Det finns ett slags släktskap på ett djupare plan mellan Lewis Carrolls Alice i Underlandet och Mare Kandres nyutkomna bok Bübins unge. Båda beskriver ett underligt land och flickor som är ambivalenta inför att växa upp. En skillnad är att det inte finns ett spår av nostalgi hos Kandre men en stor rädsla och väntan, skriver Marie Peterson i sin recension.

 

 

                
Mare Kandres språk är imponerande. Det är en tät roman som står att läsa i korta luftiga stycken
   

              Bubins unge Mare Kandre
    Bild: Michael Brannäs   

   

 

 

 

 

 

 

Mare Kandres nya bok:

En modern Alice i Underlandet

  DET ÄR ONKEL, Bübin och flickan. De bor i ett hus i en trädgård. Där finns en mur, ett dass och en brunn. Utanför finns väl ett landskap som det inte ordas så mycket om och en by med svarta, tysta hus. Där luktar surt och skuggorna är magra. Det är ett underligt land och som en hälsning från ett annat, finns på omslaget till Bübins unge ett av Lewis Carrolls flickporträtt. En flickunge med butter men stadig blick. Han var en skicklig amatör-fotograf och tog också en serie porträtt av Alice Liddell, den Alice som ramlar ner i Underlandet.
  Och på försättsbladet ett citat där Alice säger: ”Det borde skrivas en bok om mig, borde det. Och när jag blir stor ska jag skriva en - fast jag är ju stor nu,” la hon till i vemodig ton. I varje fall Carrolls och Kandres böcker har en del likheter, ett slags 		 

släktskap på ett djupare plan. Båda beskriver ett underligt land och flickor som är ambivalenta inför att växa upp. Men där Carroll betraktar den växande flickan med vemod och hjälplöst ser henne försvinna är Kandres flicka sedd genom den kvinnliga erfaren-hetens lins. Här finns inte ett spår av nostalgi men av stor rädsla och väntan. Här är flickan hård och trotsig, allting är obekant och åtskilt. ”Utblomningen är inuti.”

CARROLLS Underland är bortom tiden och rummet och befolkat av babblande varelser, ständigt redo att vränga ord och tänja bety-delser. Händelserna drömlikt skildrade med associativa språng.
  Kandres land, som nästan uteslutande är det inom träd-gårdens murar, är tyst. Det är bortom rummet i bemärkelsen det svenska, inget går att känna igen. Dagarna går och allting förändras,		   men flickan har en punkt av absolut orörlighet inom sig, som naglad vid sitt öde. Bübin och Onkel är otillgängliga, de ber frenetiskt men ingenting hörs, de är alla ”liksom åtdragna av stumheten”. Bübin är avog och går omkring och väntar på nånting svårt. Flickan är lämnad åt sig själv och sin förändring. Ja, sannerligen underligt och under-likt. För under-lik är den mirakulösa förändringen när barnet blir kvinna, omöjligt att förhindra, det bara sker.
  Flickan förvandlas kroppsligen och allt som legat gömt under tigandet kommer upp till ytan. Hon vill bli ”fullt ut hård och obe-veklig”. Jag har aldrig läst en sådan skildring av passagen, den trånga och svåra, som man måste knöla sig igenom för att bli vuxen. Denna väntan, detta främlingskap. "Ingenting här är som jag
  Nästa sida »