| <— Föregående sida | Den officiella webbplatsen för Mare Kandre | |||
Innan Mare kom i gång med "Bebådelsen" skrev hon vad hon själv kallar "en massa skräp" som hon slängde.
Pinsamt — Det var bara pinsamt. Jag skrev som om jag gjorde mig till. Kunde inte erkänna att jag ville skriva något annat. Till slut blev jag så trött på mig själv att jag satte mig ned och skrev det jag ville, berättar Mare. Mellan bokutgivningarna har hon också hunnit med att skriva en pjäs, "Vilse", som sattes upp på Kronobergsteatern i vintras, samt haft en utställning på Söder i Stockholm. Hon har ett förflutet som konstskoleelev i England och gjorde bl a omslaget till debutboken "I ett annat land". — Men just nu är skrivandet det roligaste och viktigaste och det blir allt svårare att göra saker så där lite vid sidan om. Att som nykomling i författarskrået helhjärtat ägna sig åt prosalyriska berättelser ger dock inga stora pengar. —Jag hade det bra i början, då fick jag ett par tre stipendier bl a från Svenska akademien, som jag kunde leva av. Men nu har jag haft otroligt ont om pengar. Inga alls, säger hon och skrattar generat. Ofta gröt — Men så länge som jag kan klara mig, och det gör detsamma om jag får äta gröt varenda dag, kommer jag att fortsätta! Trots sina unga år, Mare Kandre är 24 år, och sin relativt nya yrkesroll har hon en stark författaridentitet. —Jag tror inte jag hade något val. Hittills har jag aldrig ångrat mig. Jag skulle vara känslomässigt utarmad om jag inte fick skriva. Jag är dålig på att prata med människor om vad jag innerst inne känner, så jag måste skriva. Men uppmärksamheten efter debuten gjorde det svårt att skriva vidare. — Till slut visste jag inte vad jag själv ville. Lyssnade bara till vad andra ville ha. Ett tag kändes det som om jag aldrig skulle kunna skriva mer. Men man måste vända ryggen till. En annan negativ effekt av berömmelsen var, enligt Mare Kandre, den vördnadsfulla respekt som människor plötsligt visade henne. Folk tror att jag är mycket mer upptagen än vad jag egentligen är.
|
Det här med författare är omgärdat av så många myter; från himlen kommer inspiration och så, fnyser Mare. Dåliga filmer Själv får hon lika mycket inspiration av grekisk mytologi som av en skräckfilm av Stephen King eller ett inslag från Rapport. Uppslagen finns i närheten, i familjen, bland vännerna. — Dåliga filmer och böcker ar också inspirerande. Det finns ingenting som är finare än något annat. Allt är lika mycket vart och det galler att inte vara bunden till något, menar Mare. När vi pratar om bundenhet kommer vi åter in på hennes bok "Bebådelsen". —Vi är bundna av att vi har vissa saker i oss. Ett arv. Egentligen ar vi en massa andra människor. Ingen står för sig själv. Hon kallar sina berättelser för prosadikter och markerar därmed ett avstånd till poesin och lyriken. — Människor har sådan konstig respekt för poesi. De kan läsa en sak som är prosa men om den delas upp så att det ser ut som en dikt, förstår de inte vad den betyder. Fast de nyss gjorde det. — Men det är väl så att man måste lära sig läsa lyrik. Precis som när man lyssnar på en viss sorts musik. Hon tror att poesi är för läsaren mer medskapande än till exempel prosa. — Prosa handlar mer om ett händelseförlopp; om någonting. Och kanske måste du offra lite mer av dig själv när du läser lyrik. Och det tar också längre tid. För närvarande skriver Mare Kandre på en roman. Den liksom debutboken handlar om en liten flicka. — Jag är lite trött på småflickor nu. Tror jag ska skriva om något annat sedan, säger hon lite upproriskt till sig själv. Men trots att det handlar om en flicka som är 23 år handlar det inte om mig utan om den som läser boken. Även om den kommande romanen inte är självbiografisk så är den heller inte uppbyggd av fria fantasier. — Nej, jag tycker aldrig jag fantiserar. Jag tar det jag känner men det är lika mycket det som andra känner. Allting som uppstår inom en kommer ur något som varit verklighet. Säger Mare Kandre, dricker ur sin apelsindricka, hejar och försvinner i folkmängden på Norrmalmstorg. In i verkligheten. |
|||