Av CARIN STÅHLBERG
Hon blev snudd på geniförklarad, unga Kandre, när hon för två år sedan debuterade med berättelserna "I ett annat land". I dem betraktade en liten flicka storögt sin omvärld. I den nya boken "Bebådelsen" som utkommer på fredag har blicken vänts inåt, mot ett inre landskap.
— Jag är en ganska stillsam människa som inte träffar så mycket folk. Uppmärksamheten efter den första boken var nästan chockartad. Jag föredrar att sitta anonymt och skriva. Att vara vem som helst och att det är vardag, säger Mare Kandre när vi träffar henne på ett av Stockholms konditorier.
Hon sitter längst ut på den röda manchestersoffans kant, ansiktet är nästan osminkat och mycket blekt. Hon talar på sjungande mjuk göteborgska och har nära till skratt.
— Jag är inte nervös inför recensionerna men det känns obehagligt. Jag försöker att inte känna någonting alls.
Den nya boken, "Bebådelsen", ir en liten samling prosadikter. Bebådelsen — varslet — att bli medveten om att ingenting är evigt, ingenting är nytt, ingenting är fött just här och nu. Allting är ärvt, bundet till traditioner sedan århundraden tillbaka.
— Den handlar om att drabbas av insikt. Att bli medveten om att man inte är odödlig. Jag tror man tänker ganska mycket på det när man blir 23-24 år. Och det slår hårt därför att det är då man för första gången upptäcker att man står för sig själv, berättar Mare Kandre. Rytmen
Det tog henne sex månader att skriva boken. Hon försöker skriva varje dag, är mycket noga med språket och rytmen.
— Jag sitter ofta och pillar, sätter punkt i stället för kommatecken, byter ut den ena dikten mot den andra. En del stannar kvar, andra försvinner, men jag har inte en massa dikter som ligger i byrålådan.
