Skrivandet måste tillåtas sköta sig självt, forts.

Engelska
Hemma igen började hon skriva på engelska. Varför?
— Jag ville väl slå internationellt, säger hon och spjuvrar med de gröna ögonen. Nej, jag gjorde det för att jag tycker om språket. Det är ett sådant rikt språk och jag läser nästan bara litteratur på engelska.
  Favoriterna är Virginia Woolf, Katherine Mansfield och Sylvia Plath. Några svenska favorit-författare har hon inte.
  Från Göteborg for hon till Stockholm. Det skulle bli en vistelse över helgen. Det är fyra år sedan och hon är kvar än.
  Hela tiden skrev hon, det har hon förresten gjort sedan hon var 13. Då var det dikter, "svåra, av Norén-typ".
— En gång skrev jag en roman på engelska och skickade till ett engelskt bokförlag. Jag var 15 år då och fick ett snällt brev tillba ka. De skrev att de inte trodde att jag skulle bli så glad om de publi cerade materialet, säger hon och fnissar. Ungdomssynder.
  Hon läste den häromdagen och tyckte att den var ömsom roande ömsom rörande.

Formen
Hon läste (hon läser mycket - är storlånare på stadsbiblioteket) två böcker som fick henne att börja skriva "I ett annat land". Det var Vita Andersons "Håll käften och var söt!" och Jayne Anne Phillips "Svarta biljetter" (DN hade ett porträtt av Phillips i onsdags.)
— Det kanske inte var så mycket för språket. Jo förresten, Phillips skriver stiliserat och poetiskt... Men det var mer formen. De skriver historier som ofta hängde ihop, korta. Men det

behövde inte vara klassiska noveller. Det gav mig modet att skriva fritt. Precis som jag känner, säger Mare. Hellre en berättelse som är två sidor om det känns rätt än att dra ut på historien.
  Men det är inte bara böcker som inspirerat och inspirerar henne. Filmer, t ex Herzogs "Kaspar Hauser" och musik påverkar. Hon är med i gruppen Global Infantilists, en duo som kom ut med en platta i höstas.

Tog ett år
Så började hon skriva berättelserna som så småningom blev "I ett annat land". Det tog ett år.
— Jag skriver inte fort och jag har filat mycket på texten. Jag försöker låta skrivandet sköta sig självt så mycket som möjligt. Att sätta sig ned och vara medveten om allting, det tror jag inte är bra.
  Hon gick upp till tidskriften BLM med några av berättelserna ur "I ett annat land". De tog dem direkt. I samma veva blev hon antagen till Prismas novelltävling och tänkte: ”Ja men då kan det ju inte vara så dåligt”.
— Jag gjorde upp en jättelång lista på Sveriges alla bokförlag som jag skulle skicka mitt manus till. Nu ska här försökas, tänkte jag. Men jag kom bara till det första förlaget, Bonniers, som antog boken.
  Egentligen har hon aldrig oroad sig för sin framtid, och det beror inte på självsäkerhet.

Dumdristig
— När jag gick på högstadiet kunde jag inte tänka mig att göra något annat än att skriva. Jag var nästan dumdristig, för man måste oroa sig för saker som ska hända. Men jag bara satt på mitt rum och skrev.

FOTO ÅKE MALMSTRÖM Mare Kandre har skrivit sedan hon var 13 år. I augusti debuterar hon med en av höstens mest fasci-nerande prosaberättelser, ”I ett annat land”

Att debutera är en annan sak.
— De kanske bara tycker att det är skit! säger hon plötsligt.
Det gäller att stå med bägge fötterna på jorden.
  Hon håller på med något nytt nu.
— Ja, men jag vågar inte ta ordet bok i min mun, för då blir det inget. Det tar längre tid att skriva nu, man tänker mer. Ibland blir jag trött och undrar: "Vad är det här för skräp? Varför kan inte jag vara normal och skriva om förvärvsarbetande mammor som skiljer sig? Men det kan jag inte. Man får ju vara eskapistisk, sä ger hon med ljus röst.

CARIN STÅHLBERG