KANDRE, forts

          (Aftonbladet 7 augusti 1987)

Ungens närvaro sammanfaller med flickans första blödningar. Genom tillvarons givna ordning går en förkastningsspricka. Vad som därefter sker blir i dubbel mening oförklarligt. Och snart, en morgon, lämnar Onkel och Bubin de båda flickorna i huset. Åt hungern, åt ensamheten. ”Den låga gråblå himlen skruvas ner ytterligare, och inget slipper ut.” Idenna instängda övergivenhet lever sedan flickan med intränglingen. Hettan får deras värld att hårdna samman. Ungen är som ”helt borta ur världen” Ett hölje av skinn och brosk kring en oerhörd tomhet. I flickan föds hat som senare skall söka sig uttryck.
      Kandres öra för språkets egenartade rytmer, röstens andning och det enskilda är genuin. Genom att utvisa all sorts dialog ur texten får hennes prosa dessutom en särskild stundom yrselstark skärpa. Hennes jag saknar den andre att stämma av sina erfarenheter och frågor mot. Greppet ger sålunda upphov till en sorts akvariekänsla, präglad av upprymd tröghet. En tillvaro med tycke av Breughelvärld. De bilder som alstras ur denna är drabbande och veckas vanligen in i varandra.

Men sällan finns någon ett-till-ett-översättning att retirera till, som skulle göra deras innebörd genomskinlig. Den symboliska rebuslösningen förmenas läsaren mestadels. Ty inte heller för textens jag framstår någonting som uppenbart. Det mesta äger rum med en märkvärdig glans, enligt en obönhörlig logik som endast säger att, aldrig varför. Än så länge släktar rörelsen i Kandres egenartade prosa därför främst med blodets och andningens dunkla obeveklighet..

Aris Fioretos