| |
Jaget i Mare Kandres texter är närmast en sorts skarp förundran. Det verkar dessutom vara den enda instansen som kan tas för given. I omvärlden härskar det oväntade och naturens gång beskriver inte sällan en feberkurva. De andra är varelser hos vilka tankarna endast fragmentariskt låter sig avläsas i kroppsliga formler. Annars otillgängliga. Följaktligen kan ingen dialog existera i denna prosa.
Kandres debutbok från 1984 I ett annat land, gav uttryck åt en viss undrande glädje. Den vecklade ut sig som en resa i Någon Annanstans. Mötet med det främmande skänkte texten en elementär häpnad - om än här och där med dovt lysande, ibland grym, infärgning. Det handlar om ett barns upplevelser av den verklighet som heter gåta. Bebådelsen, som utkom ett par år senare och innefattade en svit förtätat knappa prosadikter, gjorde sig skickligt fri från debutens naiva, lite omständliga berättande. Fogarna som höll samman den första bokens stycken prosa försvann, den berättande tråden löstes ut och Kandres skrift blev till utpräglad röst.
Bland skiljetecknen föredrog hon nu utropstecknet, denna grafiska markör för bejakelse och uppfordran, trots och upprymdhet. Vid sidan om utropstecknet förekom även tankestrecket, själva markeringen av tystnadens betydelsefullhet: antydningarnas horisont och det oformuler-baras minustecken. Av tvingande skäl omöjliggör en sådan interpunktion den sökande karaktären hos ett samtal. I Bebådelsen rörde sig tonen i stället ofta i närheten av det apokalyptiska, även om den inte var nyligen tillägnad. Ursprungligare spår av detta tonläge hade redan satts i debutboken.
|
|
I dag utkommer Kandre med sin första roman, Bübins unge. En bestämning ur den föregående boken kan tjäna som vägvisare in i den hemlighetsfulla värld som hon här låter bli till: "Jag uttrycker mig i blod, andning, sömn, förnekelse".
I ett avsides beläget hus, där den igenvuxna trädgården bolmar sötma och luften hänger tung av flugor och uppslammat ljus, lever "jag" tillsammans med Onkel och Bübin. "Jag", det är "denna stora, hemska flicka av kött —i vägen för allt". Livet som levs i huset framlevs tungt. Det är i början av sommaren. Ett vilt ljus dånar i gräset och träden kokar av vind. Långsamt förlöper dagarna. I Onkel tycks en väldig ledsnad ha slagit sig ner. Hans "stora, hårda huvud" är fyllt med mörker. Blindhet råder i honom. Bübin förefaller, av enstaka bisatser att döma, vara hus-hållets biträde. Hos henne är "tankarna på annat håll, okänt var". Onkel valde en gång ut henne och tog henne med upp från byn till huset. Genom hennes ankomst blev den hårda, slutna tillvaron däruppe ljus "inifrån". Ändå går Bübin med skuggan vänd inåt något annat som i väntan.
Kandres flicka tillbringar de stilla, urholkade dagarna i trädgården, i den starka hettan och "förskämningen". Ibland läser hon för Onkel ur Bibeln.
Någon gång följer ! hon med Bübin ner till byn för att ombesörja matinköp.
Men det är något som under tiden sker. Detta okända skjuts in i texten , som varsel. "Förtäckt. Lönnligen." Därur: en oavvislig, gröpande oro. Så en dag är Ungen där.
Hon är "klen och blek, blötsint och svag,med håret tjockt av ljus och kroppen så: felnärd och tunn" att den gör flickan ursinnig: "Hon är ingenting jag måste skona".
|