Men efter hand tog skrivandet över, i dag är det det hon satsar på mest. Förutom grundskolan och den korta sejouren i London är hon självlärd.
– Jag har svårt att stå ut med att behöva analysera det jag gör, prestera saker för andra och få kritik. Ja ... det kanske är auktoriteter jag inte tål.
    Ska man klassificera Mare Kandres måleri kan man kalla det naivt. Hon målar med klara färger och ett enkelt formspråk (hel­hetsintrycket skulle höjas betydligt om hennes tidiga måleri lämnades därhän på utställningen). I bilderna återkommer en liten flicka med hjärtat utanpå, som skräms av stora vargar och hotande skuggor.

Märkliga bergsformationer och ödsliga landskap är andra åter­
kommande symboler.
"I ett annat land" är Mare sex år och på väg från Vancouver (där familjen bott i två år) till New York.

De flesta minnesbilderna är hämtade frän denna resa och natur-skildringarna i boken känns nära målningarna.
– Man kan väl se att jag tycker om Rousseau? Det finns en massa outtalade lagar som säger att vissa färger ska man inte använda sig av för då blir kvaliteten sämre. Men jag saknar de klara färgerna i min omgivning, den där starka blå och den gröna som sticker i ögonen.
    I "I ett annat land" har Mare Kandre barnets perspektiv på världen, något som återkommer i bilderna.
– Det är så lätt att tala nedåt och tro att man ska sänka sig till barnets nivå. I stället menar jag att man ska ta fasta på det man har inom sig. Barndomen finns som ett rum inom alla, dit man kan gå om man vill.
    Bland framtidsplanerna finns en bilderbok för barn och en ny skiva.

Hon har tröttnat på syntmusiken som hängs upp så mycket på tekniker. Numera spelar hon piano och sjunger i ett fyrmannaband med ett mera akustiskt sound.
   Sambo och trofast vän är honråttan Holger.
– Han är så söööt, så söööt med små skära öron. Ibland trillar han ner från hyllan där han bor men han slår sig aldrig så mycket för han är så tjock om magen.
                              BIRGITTA RUBIN