Kärlekens ”röda blomma" blir slutligen diktjagets biljett till återinträdet i livssammanhangen:

    Tillbaka—
    Nu återställer sig stenarna,
        skogarna
    det mörka. Vattnet: nu blöder
        fingrarna
    på plats. Hjärtat växer ut—
    (…)
    Världen tar sin plats i mig igen.

Tilltalet ”du” binder jaget på nytt till sinnesintryck och meningsfullhet, får det att erkänna sig självt som subjekt i en ny helhet All svaghet är utrensad och möjligheterna framstår lika oförbrukade som för en nyfödd.

     (…)
    Jag är åter stark och befriad.
    Världen förtydligas i den söta,
        murkna
    Rötmånadsluften.
    Tingen nitas fast.
    Man fokuseras!
    Jag spänner av mig min mörka
        frukt, känsel och kön, och
        blommans röda hörsel eldar
        rummet, andas upp mig ur
        hjärtats brunn.
    Allt är återförtätning och
        mättnad.
    Snart är du här.

Mare Kandre drar sig inte för att utnyttja det poetiska bildspråkets alla möjligheter. Hennes metaforer växer och savar i en febrig och färgrik drivhusmiljö, ibland med skräckromantiska inslag, Överflödet av organ, växter och kroppsvätskor — det symboliska blodet flödar över sidorna — gör diktboken till något av en svällande sinnlig fruktbarhetsrit
    Spännvidden i bildkompositionen är enorm; frän ”urdjurshuden” till ”stjärnornas banor”. Ofta överdrivs bildkaraktären pä ett medvetet sätt, de utvecklade metaforerna får ekfrastiska drag. Kanske är de också i många fall verkliga ekfraser; Hieronymus Bosch skulle kunna vara en inspirationskälla.
    Sinnesanalogier med färg, lukt och smak har en så enastående betydelse att orden ”lukt” och "färg" kan stå för sig själva som utrop. Utropet är för övrigt något av en grundsten i Mare Kandres’ poetiska retorik — det finns minst ett utropstecken i varje dikt. I inledningsdikterna är detta grepp effektivt, men i mittpartiet drunknar effektiviteten i massverkan. Utropen blir bara krystade och anspänningen för stor för att dikten ska kunna bära de tunga, organiska metaforerna.
     Först i de avslutande kärteksdikterna återvinner Mare Kandre helt och fullt den på en gång stadiga och djärva uttrycksfullhet som ändå vittnar om att hon är ett stort löfte inom den unga poesin, ett löfte med mästaranlag.