Fantasiernas rum ligger i svit |
Den officiella webbplatsen för Mare Kandre | |||
I samtida svensk prosa är Mare Kandre lidelsernas kartritare. Men nu har Kandre övergett sagans scenografi för en mer spännande byggnad, möblerad med fantasifoster ur verkligheten. Stefan Jonsson är entusiastisk. LITTERATUR FÖRST VERKAR DET som om Mare Kandre skrivit ytterligare en bok om det evigt-kvinnliga, hon som tänder mannens begär och får världen att rotera. I intrigens mittpunkt finns begärsobjektet, instängt, oberörbart och anonymt. I likhet med den legendariska Gradiva syns hon bara inledningsvis, likt en glimt av fulländningen (”en ljus liten sky av vilda lockar”) innan hon på lätta fötter trippar bort och slukas av porten till en väldig byggnad. Kvar på gatan står då Xavier, bokens hjälte, slagen av ödet. Det är hon, tänker han. Hon och ingen annan. ”Det var redan bestämt.” Xavier går hem, skriver ett kärleksbrev till kvinnan och återvänder sedan för att överlämna det. Men huset har många våningar och korridorerna kantas av dörrar. Han vet inte vad kvinnan heter eller var hon bor. DÖRR PÅ DÖRR prövar Xavier. Först ramlar han in hos en man som ska till att hänga sig i
|
takkronan, tillintetgjord av obesvarad kärlek. I de följande rummen träffar han bland andra en hora, en sober herre på väg till ett kärleksmöte, en kvinna som värker fram ett barn och en gumma som vakar vid sin dotters lik, innan han slutligen stöter samman med en vänlig tvätterska i husets källare. Mysteriöst nog tycks alla han träffar vara dubbelgångare till honom själv eller till kvinnan han söker. I tidigare böcker har Kandre ofta skickat i väg sina karaktärer på ödsliga vandringar genom sagolandskap, där de fått genomgå olika initiationsriter innan de slutgiltigt möter himlens ljus eller skogstjärnens mörker. Hennes berättelser har varit upplagda som en målbestämd resa – från barndom till vuxenhet, från oskuld till erfarenhet, från A till B. DEN KANDRE SOM skrivit ”Xavier” ställer tvärtom sin hjälte inför ett val mellan tusen dörrar. Dessutom är berättaren mer gäckande och urban. Här finns rent av burleska motiv och ett uppsluppet tonfall. Kandre har övergett sagans stereotypiska scenografi. Nu står hon i en värld som för tankarna till Kafkas irrande genom vansinnets arkitektur, men också till en rad moderna romaner – från Balzac till Alain Robbe-Grillet – som alla villar runt i hyreshus, pensionat och hotellkorridorer. Genom att följa Xaviers sökande från rum till rum sätter romanen ljus pä begärets rörelser. Här spelar det ingen roll om den kvinna han jagar verkligen existerar eller bara är en narcissistisk projektion. Här kvittar det också om romanen utspelas i ett riktigt hus bebott av riktiga människor eller i drömmens förvridna arkitektur. ”Xavier” demonstrerar tvärtom att inbillningarnas rum alltid ligger i svit med verklighetens, ja, att begäret faktiskt frambringar det begärda.
|
|
||