<— Åter till 'Böcker och recensioner'
<— Föregående sida

(DN, Publicerat 26 sept. 2002)

I SAMTIDA SVENSK prosa är Kandre lidelsernas kartritare. ”Patos” är den beteckning som passar hennes författarskap bäst. Fast för Kandre handlar det inte om att väcka patos utan om att undersöka hur lidelserna styr människors handlande. Hennes författarskap blir alltmer relevant eftersom samhället och politiken påverkas alltmer av hjärnspöken och onda projektioner.
  Ändå har jag varit skeptisk till Kandres projekt. Hennes berättelser har strävat så starkt efter allmängiltighet att de blivit obestämda, ja, meningslösa. Efter ”Xavier” är jag entusiastisk. Romanen fullbordar en förnyelse som antyddes i hennes förra bok, ”Hetta och vitt”. Några av novellerna där röjer en insikt om att besvärjel-serna av det allmängiltiga är meningslösa så länge de inte fästs i det individuella.

FÖRST DÄR, I DEN konkreta livssituationen, får de eviga teman som Kandre behandlar – frihet, erkännande, svek, begär och tabuöverträdelser – sin angelägenhet. Därför var det en frigörelse

när hon i dessa noveller förankrade sitt berättande och anspelade på svenska förorter, kriget i Bosnien och diskoteksbranden i Göteborg. Hennes berättelser om människors reaktioner på det extrema fick en klangbotten.
  ”Xavier” går ett steg vidare i gestaltningen av hur människan möblerar sin värld med fantasi-foster. Till sist, i husets källare, möter alltså hjälten en tvätterska med ljust och lockigt hår. Är det hon, den undflyende – Kvinnan? Eller är det bara en simpel tvätterska? Xavier sträcker fram sitt brev. Hon läser. Ljuset vandrar upp i hennes blick. Han bestämmer sig. Äntligen har han funnit henne, adressaten till hans kärleks-brev. Den dubbeltydiga gesten är ett passande slut. ”Xavier” sträcker fram sitt budskap med en helt annan grace och tillit än Kandres tidigare böcker gjort. Detta är en författare som hittat rätt dörr.