I DEN SAMTIDA svenska författaren Mare Kandres tidiga böcker står dessa flickans läroår i centrum. Det är möjligt att läsa dem som litterära gestaltningar av Beuavoirs teorier. "Vem är hon? Denna stora, hemska flicka av kött - i vägen för allt", står det till exempel i "Bübins unge" från 1987, där fruktan och äckel inför kvinnoblivandet, inför ett svällande kvinnokött, tematiseras.
  Fram till "Aliide, Aliide" (1991) kretsar Kandres författarskap kring detta det fysiska växandets hotfullhet. Hennes språk är tätt, symboliskt, utan fasta gräns-dragningar mellan människa och natur: Det kan påminna om Birgitta Trotzigs och liksom hos henne förankras händelserna sällan i tid och rum. Stilistiskt bildade Kandre aldrig skola, men tematiskt fick hon efterföljare i den unga 80- och 90-falsprosa som oftare lät sina kvinnliga protagonister lida av destruktiv anorexi än av öppen revoltlusta. I senare romaner har dock Kandre ändrat både ton och perspektiv. När hon 1994 gav ut "Quinnan och Dr Dreuf" var det som en något övertydlig satiriker hon beskrev världshistorien ur den förnekade kvinnans perspektiv.
  I sin nya roman Bestiarium byter Kandre åter stil och form. Här känns både den manlige huvudpersonen, hans handlingar, miljö och språk igen från en viss gren inom den finlitterära traditionen. Det handlar om en av dessa håglösa 1800-talsmän som blek och anemisk vaknar upp i ett torftigt hyresrum, beger sig till en mörk lokal där han står vid en pulpet och räknar samman kolumner av siffror och som ensam vandrar

längs smoggigga Londongator där han förundras över att mänsklig gemenskap han själv inte är i närheten av.
  Kandre skriver skickligt in sig i genren, lånar dess högtravande språk med länga vindlande meningar och dess symbol-mättade rekvisita: lotusblomman längst in i det övergivna växt-huset vars sköna frukt äts av svarta surrande flugor; de dammiga kartböckerna längst ner i bibliotekets mörka källare; man-nens skräck för gatans stinkande människomassa. När den livs-hämmade unge mannen lämnar storstaden och ger sig ut på den engelska landsbygden kommer "Bestiarium" att låna ton av den gotiska skräckromanen: På vind-pinade höjder ligger stora tegel-byggnader där helheten går förlorad bland de till synes slump-mässigt ihopsatta tinnarna och tornen.Två gamla ensamma damer, vänligt serverande utsökta middagar på silverbesticksdukade bord i röda salonger. Men är det inte ett fasansfullt ansikte de broderar i handarbetets röda ros? Kandre målar upp en värld där varje detalj blir tydlig för ens inre öga, samtidigt som en grundläggande osäkerhet häftar vid det hela. Dröm eller verklighet? Det är skickligt gjort, ett styvt utfört hantverk helt enkelt, men likväl far jag en känsla av att jag läser enligt en i förväg uppgjord lista där punkt efter punkt ska prickas för. Där har vi mystiken, där grotesken, där det bisarra.
MEN SÅ, gott och väl halvvägs in i boken, händer något och Kandre erövrar genren för att göra den till sin egen.

Vid det laget har mannen blivit utslängd från sitt arbete, överlevt sin sedan tio är tillbaka sjuka mors död och nått en sjö där en hemsk best lär dväljas. Återstoden av berättelsen handlar om en kärnfamiljs återförening. En kärleksfull familj, där fadern visserligen är en vilde just frisläppt från en underjordisk håla, klädd i höftskynke och enbart förmögen att uttala gutturala läten och skriva oläsbara tecken, och där modern är ett tillfångataget oformligt svart monster där dunster och vätskor ständigt strömmar ur allehanda kroppsöppningar.
Sedd av monstrets modersblick, blicken av villkorslös kärlek, förvandlas naturen och även fadern till ömma vårdare. De vattnar sin av övriga människor plågade best, de matar henne, de mockar hennes bur och baddar hennes sår. Om och om igen pågår detta kärleksfulla omhändertagande.
  Kandres tidiga flickgestalters skräck för att bli kvinnor och mödrar; för att bli det kött som står i vägen för allt, tycks onekligen ha varit befogad. Helt bokstavligt har modern nu blivit ett monster. Men grejen är att det ingenting betyder, ty monstret visar sig vara alltigenom älskansvärt.
Det är som om Kandre här, sent omsider, ger sin kärleks-förklaring till den monstruösa moder hennes figurer - och vi alla? - så länge fruktade. Samtidigt, och måhända som ett villkor för det hela, har hon gjort henne fullständigt maktlös.