( Östgötakorrespondenten KULTUR 4 mars 1994)

Det rör sig knappast om någon hjärnornas kamp; de båda lever i alltför väsensskilda världar. I stället utspelar sig två parallella psykiska dramer som ger varandra ved på elden.
  Dr Dreuf framstår mest som förläst och verklighetsfrämmande, en som levt alltför länge i sin kammare med sin rädsla för det feminint avvikande, sin sexualskräck, sina fobier och tvångsföreställningar. Där sitter han med sina ålderstyngda och trubbiga instrument i en tid som sprungit ifrån honom och odlar sitt hat.

Eliminerar kvinnan
Hans förakt för det motsatta könet är sprunget ur ett personligt tillkortakommande i ungdomen och riktar sig framför allt mot självstän-

diga kvinnor som inte fogar sig under mannen: en kvinna som inte kan tämjas på naturlig väg måste elimineras med psykofarmaka.
  Analysanden å sin sida kan i Dr Dreuf på sin höjd se ondskan personifierad, en representant för och försvarare av den brutalitet hon själv och hennes systrar utsatts för genom historien.

Vanmakt och trots
Att denna nidbild utvecklas till en fullständigt dräpande uppgörelse med den gamla skolans psyko-analys behöver knappast påpekas. Så här knivskarpt kan gränsen bara dras med hjälp av ironins överdrifter, och Kandres svarta humor har aldrig tidigare varit så uppsluppen som nu.

   I åtta böcker har vanmakt och trots gått hand i hand och utvecklats till ett djupt existen­ tiellt och civilisationskritiskt författarskap, men i framför allt de tre senaste böckerna — och i synnerhet denna — har hon visat en enastående förmåga att förena frodig humor med den svartaste tragik, inramat av ett märkligt — och ibland roman-tiskt — sagoskimmer. Det var länge sedan jag läste en så både roande och allvarlig bok som denna.
                      PER LARSON