GÖTEBORGS-POSTEN Kultur

Himmel och helvete

Kandre ställer kända storheter i nytt ljus

MARE KANDRE har skrivit en bok om himmel och helvete som inte liknar någon annan. Djävulen och Gud kallar hon denna sin apokalyps, som utkommer idag. Egentligen liknar den mycket annat, men det är just i influenserna från så vitt skilda källor som Den gudomliga komedin, olika religiösa texter, Dickens och science fiction den får sin egenart.

Mare Kandre var den unga, allvarliga punktjejen som också skrev. Nu, nio år efter debuten med I ett annat land, är hon fortfarande bara 31 år, fortfarande allvarlig, men på ett mer moget och till och med humoristiskt sätt, och hon är fortfarande och framför allt författare.

Ofta får jag Birgitta Trotzig i tankarna när jag läser Kandre; deras skrivsätt påminner om varandras i sitt trevande, böljande, prosapoetiska sökande efter det förlösande ordet. Men ännu mer är det "grubblerierna", viljan att ställa de rätta frågorna snarare än att leverera de sanna svaren samt omsorgen om, och oron över, den lilla, stora människans oförmåga att leva väl i. världen, som väcker associationen till Trotzig.

Dock, Mare Kandre är nu stor nog att räknas bara för sin egen skull. Det visar inte minst denna skröna där Djävulen kommer före Gud.

I BEGYNNELSEN var de båda barn. Djävulen, sova: bor i en barnagrav om dagarna, är an dyster uppenbarelse, astmatisk med krumma ben och värkbruten kropp. Behårad, utmärglad men med varma vackra svarta ögon stryker han omkring i skogsbrynet, väl medveten om sin fulhet med en stark längtan efter att dela människornas gemenskap.

Gud däremot är sig själv nog en högmodig, fetlagd gosse var: vilja verkligen är allenarådande. Uttråkad travar han omkring på en äng med sin guldspira och trenne tremeterhöga änglar ständigt släptåg. Det förstamötet dem emellan är som när två barn i en sandlåda ska samsas om en hink och spade. Djävulen blir livrädd, Gud rasande och börjar puckla på den ledbrutne med sin spira. Han frågar sig efteråt om även Djävulen verkligen kan vara hans egen skapelse; mycket dumt har han satt till världen - som till exem­pel människan, denna ignorants varelse - men ett sådant missfoster som Djävulen har han inget minne av.Så möts här för första gången dag och natt, himmel och helvete, men man anar att den ömsesidiga rädslan bottnar i att de båda plötsligt får syn på sin egen avigsida.

Djävulen var på den tiden inte alls elak. Mare Kandre beskriver hans utveckling som ett bevis för att man blir som man blir behandlad. Djävulen drabbas av hämndlystnad först sedan han förlorat sin enda vän, flickan Ini, och sedan människorna, i sin ständiga jakt på en syndabock, börjat förfölja och trakassera honom. Det är då han tar sin tillflykt till underjorden och för glatta livet börjar elda syndasjälar i Helveteshålan.

Gud har under tiden flyttat upp i sin himmel för gott därför att jorden börjar bli överbefolkad. Han ids inte längre utföra en massa under i detta "inferno av kopulation och dödande och frossande".

Här passar Kandre på att ge en dråpligt prosaisk beskrivning av hur Gud får idén

Nästa sida —>