att till jorden sända en son för att sätta stopp för syndandet. Men inte ens hans egen avbild blir alltigenom lyckad. Nu blir Gud verkligt vred och tar sin hand ifrån människan varpå han faller i djup sömn. PÅ JORDEN löper livet därefter amok. Det finns inte längre någon gräns för alla illgärningar Här får Mare Kandres hela inbillningskraft fria tyglar. Hon kläder sina skrämmande syner i stark ord: miljontals svältandes svartnade ögon, barnens förtorkade gammelmans-anleten, "de torte- rades skrik när dessa fick armarna krossade och huvudena ner tryckta i badkar fyllda med smutsigt vatten" o s v. Lika mäktig är visionen av hur Gud till slut väcks av en påträngande tystnad, hur han blir varse den totala förödelsen på jorden. hur han stiger ner och vandrar runt bland resterna av liv: hav som sinat. regnskog som förkolnat, luft som förmörkats av flagor från brinnande oljekällor, och överallt högar av ruttnande människokroppar. Detta avsnitt i boken blir till en varningsklocka av wägnerskt format, en civilisationskritik utan misskund, en ursinnig uppgörelse med människans misshushållning med jordens ändliga resurser. Paradoxalt nog är det samtidigt underhållande.
  Här och var strör Kandre ut kommentarer som kan verka malplacerade men som effektivt tar udden av gravallvaret. Hon kan säga om änglarna att de "såg en aning efterblivna ut" eller berätta att Gud ibland hade "känningar av korsfästelsen". SAMTIDIGT med jordens undergång har stora förändringar ägt rum i underjorden. Ini, Djävulens puckelryggiga vän, dyker upp för att fä sitt rättmätiga straff. Henne kan han inte förpassa till evighetselden, han vet ju att hon har begått sina brott i förtvivlan, efter ett liv i förnedring och vanmakt. Nu slutar Djävulen bränna själar. Snart uppstår deg en hel liten klan av döda själar, en klan som i jakt på större svängrum börjar treva sig neråt. En ångerfull och otröstlig Gud

ansluter sig till dem. Hela sällskapet kommer efter många um­um ut på andra sidan — "undersidan av ovanvärldens mänskoangripna mylla". Här ligger en ny, skön värld framför dem. Mellan Djävulen och Gud växer en stark vänskap fram. Djävulen avlar barn med Ini och Gud med kvinnan Lilith(!). Kandres bok tar här steget frän civilisationskritik till ett försoningens och förlåtelsens evangelium.
  Guds och Liliths ljushylta avkommor far tillsammans med Djävulens och Inis bäriga och svartmuskiga nya "i köttet och sinnet alltmer utspädda barn". Berättarjaget visar sig nu vara ett av dessa barn, en kvinna som predikar besinning och vördnad inför livet. MED SIN bildrika och drömlika, sakrala och stinkande prosa har Mare Kandre utforskat vuxenblivandet, den halvvuxna flickkroppens krockar med världen eller er, näst intill sjuklig oförmåga att över huvud taget möta omvärlden (Bübins unge, Aliide, Aliide till exempel). Det var introverta texter som krävde att läsaren lät sig sugas ned i ordens malström.
  I av de tidigare böckerna (frånsett Deliria, som kom i fjol, och som också beskriver världens uppkomst och undergång) så ter sig Djävulen och Gud nästan uppsluppen, mer öppen och villig :att kommunicera människans obotliga ensamhet och andra livsavgörande frågor. Det storögda, förskrämda barnperspektivet har vikit undan för en vuxnare, men inte nödvändigtvis svalare, röst. Det är en röst jag gärna vill fortsätta att lyssna till.

Lena Ekstrand

Mare Kandre
Djävulen och Gud
Bonniers