MARE KANDRE kan vara storslagen och skriva om livet och döden med så stora pretentioner att hennes språk är nära att bågna av påfrestningarna. Då låter hon ett tag som Birgitta Trotzig, men plötsligt lägger hon om växel och blir babblande naiv, tills hon med ett häftigt ryck ger järnet och uppnår en vibrerande intensitet som Göran Sonnevi borde avundas henne.
Det är ojämnt, visst är det det, en veritabel litterär berg ochdalbana i alla avseenden, men här finns en kraft och en ostyrig energi som man måste beundra. Mare Kandre har just det som hon själv i chagallsk anda efterlyser i samtida svensk dikt:
Men vad jag saknar i vissa dikter, ungefär som i livet,/ hos människan,/ är det mäktiga flöde/ som får en poet att,/ iförd keps och en spygrön kaftan,/ rusig av lycka och oskuld,/ ragla omkring på hustaken,/ utstötandes märkliga läten och skrik/ mitt i natten,/ fullkomligt omedveten om hur han eller hon/ tar sig för eftervärlden,/ samtiden,/ kritiken och/ de skräckslagna människor som likt läsare hukar/ i husen runtomkring./ En sådan vanvettig glädje ur de/ mänskliga djupen/ kan jag stundtals sakna.
TOMMY OLOFSSON
