( Svenska Dagbladet KULTUR FREDAG 6 MARS 1992)

Kraft och ostyrig energi värd beundran

Mare Kandre blandar ämnen och genrer i sin nya öppenhjärtiga tankebok

• Deliria heter Mare Kandres nya bok. Det är latin och betyder "urspårningar". Titeln ger associa-tioner till Lars Gyllenstens "Senilia", "Juvenilia", "Carnivora" och "Desperados". Detta är säkert inte helt vilseledande. Jag gissar rentav att titelns latinska utformning är en modest hyll­ning till Gyllensten, vilket väl dessvärre kan försämra Kandres chanser att komma in i Akademien, trots att hon i sitt slag är en minst lika lovande ung kvinnlig författare som Katarina Frostenson.
  "Deliria" är en tankebok och som sådan en genremässig hybrid mellan kortprosa och lyrik, detta enligt ungefär samma proportioner som Gyllenstens tankeböcker har kunnat vara hybrider mellan epik och essä.
  Jag tror att just genreblandningen är viktig för Kandre. En nykritiker som Hirsch talar i "Validity of Inter-pretation" om genren som det igen-kännbara system med vars hjälp författaren kan producera mening.

En dekonstruktivist som Derrida talar i ”La loi du genre” om genren som en förtryckande lag, ett fängelse.

MAN KAN LUGNT SÄGA att Mare Kandre lyckas med konststycket att producera massor med mening och stimulerande tankar, samtidigt som hon när hon vill smiter ut ur de litterära genrernas fängelsehålor eller självmant kryper in i dem.
  Förlagsinformationen talar om ”en svit prosastycken”, men det märkliga är att de flesta av dessa helt eller del vis har avbrutna rader som lyrik och att de därför varken kan karakteriseras som prosa eller ens prosalyrik, heller inte som lyrik i traditionell mening eftersom de ofta har berättande inslag och prosaisk, ganska omständligt utredande stil med långa vindlande satskonstruktioner utan större rytmisk skönhet men med desto ansenligare inslag av gammal hedervärd prosaisk elokvens.
  Med lyrisk prosa brukar man avse något i stil med Hesse eller Rilkes "Malte Laurids Brigge". Hos Kandre rör det sig i stället om en sorts prosaisk lyrik — eller helt enkelt om texter som vägrar att helt förskriva sig åt någondera genren, detta för att försöka vågstycket att dra kraft från båda.
   HUR PASS MEDVETEN om detta sitt spel med läsarnas förväntningar

Kandre är märks i hennes åtskilliga metapoetiska reflexioner och i hennes utmanande direkta tilltal, kort sagt i hennes egna mycket stimulerande läsanvisningar. Det finns även indirekta tecken. Hon låter inte bara det novellistiska översvämma en lyrisk form utan drar även in andra litterära genrer. ”Och man sade till mig”; så bibliskt klingande inleder hon en svit av texter, som om det vore allmänhetens Gud som talade till sin profet. Även sago-vändningar och -motiv förekommer, liksom regelrätta mini-essäer och rentav vad som mest liknar upprörda insändare till en tidning. Det kan röra sig om alltifrån världssvält till estetiska frågor, alltifrån miljöengagemang till spekulationer om kyssens betydelse.
   Varför denna blandning av ämnen och genrer? I Kandres fall är det inte för att vara superlitterär och för att visa att allt väsentligt redan är sagt. Tvärtom är det uppenbart att hon både vill utnyttja och slå igenom våra etablerade genre-förväntningar för att på så vis tala mer direkt till oss. Det är inte fråga om en sofistikerad litterär lek utan i själva verket om en heroiskt otidsenlig strävan efter personlig äkthet, öppenhjärtighet.

Nästa sida »