Aliides skräck förbinds med hennes upptäckt av att, hon som kvinna är född till att vara det värnlösa offret för naturens blinda växande och förvandling. Hatet mot den egna moderligheten gör henne sånär till spädbarnsmördare. Hon upplever sina föräldrar som maktlösa stackare, inte det minsta elaka men inte heller till någon som helst hjälp inför det biologiska ödet. Yttervärlden är nu bara en fond för Aliides uppror mot varat. Redan att finnas till är i hennes ögon en katastrof. Jag kommer att tänka på Simone Weils åsikt att Guds största brott är att ha skapat oss.

Kandre ger ord åt en om möjligt ännu skarpare förnekelse, eftersom det hos henne inte finns någon högre värld att vädja till, inte ens ett nirvana att slockna i. Romanens bilder har en monstruös tvetydighet, som gör växande och förruttnelse till samma sak. Livet blir en mera aggressiv form av död. De positiva kvinnliga myterna, som bildat klangbotten i flera av Kandres tidigare böcker, är demonstrativt frånvarande. Det är svårt att se hur man skulle kunna överbjuda Aliide, Aliide i pessimism. Det enda, svaga, hoppet är den anteckningsbok där flickan trevande börjar skriva ner sin stumhet.

Berättaren anstränger sig för att finna spåren av en förhistoria, präglande bilder, en logik av orsak och verkan, men dessa bemö-danden gör ett hjälplöst intryck. Berättelsen själv vet bättre. Episoderna berör inte varandra och kunde lika gärna ha gällt olika flickor. Ångesten har ingen historia, den har ingenting att uppenbara. Kandres roman får sin sanning av att erkänna att ingenting har hänt, utom att avgrunden oförklarligt har öppnat sig.

HORACE ENGDAHL