| <-- Föregående sida | |||||
DEN ÅTTAÅRIGA flickan Aliide i Mare Kandres nya roman är innesluten i en skräck som hon inte kan beskriva för någon, knappast ens för sig själv. Ändå måste ju läsaren hållas underrättad, så författaren har givit Aliide en berättare som följer flickan likt en skugga och tolkar hennes känslor, en spöklik syster vars röst tar vid när Aliide förstummas. Det säregna för Kandres skrivsätt är att denna berättare är in-spärrad i samma slutna värld som den unga flickan, så att texten förseglas likt en tryck-behållare och får sin egen atmosfär, oberoende av, den luft mänskligheten andas. När man gör klart för sig vad det är som händer i romanen –flickan hittar en rävskalle i stadsparken, möter en gammal dam som tappat sin hand-väska, får problem med bästisens påhängsna lilla-syster, utsatts för en läkar-undersökning i skolan, råkar svälja en liten glaspärla, bråkar med sin lillebror, har tråkigt hos farmor, och farfar i Norrland så kan man inte låta bli att förun-dras över en iscensättning som vid en jämförelse får Dantes Inferno att verka glättigt. |
Mare Kandres stil utmärker sig för envetet upprepade nyckelord. I denna bok är det fet, skitig, mörk egendomlig och labyrintisk. Sådan är staden Aliide bor i, sådan är mänskligheten, ja hela skapelsen. Liksom Birgitta Trotzig kan beskriva Österlen så att man tycker sig vara i Borneos träsk-marker kan Mare Kandre få en svensk stad av typ Göteborg att kännas som ett ruttnande Kreuz-berg, som håller på att kollapsa under tyngden av invånarnas smuts och avskyvärda frukt-samhet. Träden är undantagslöst förvridna, jorden alltid svart och sur, gräs-mattorna svampbevuxna, varje hörn av parkerna fullproppat med blodiga bindor och kanyler, himlen igenmurad. I portgångar och bakom soptunnor väntar krumma, apliknande fyllon på att få överfalla flickan. Aliides skolkamrater ser ut som barnen på gamla journalfilmer från krigshärjade länder. De luktar illa, de är falska och lömska, deras hår är som sniglar. |
Det finns knappt en anblick som inte är tung av död eller nersolkad av sönderfallande materia eller åtminstone insvept i stickande odörer. Efter en stund känner man att det vore en befrielse att få möta någon som bara är spetälsk eller så. Ordet "överkänslig" verkar lite matt när man ska karaktärisera bokens huvud-person. Aliide är fullt frisk och lever i en vanlig hygglig familj, men uppfattar i hemlighet existensen som en måttlös kränkning. En rutinunder-sökning hos den gamle skol-läkaren är värre än ett besök i riddar Blåskäggs borg. Att mottaga två kronor av en förfallen gammal dam upplevs som en besmittelse, ett dråpslag. Det blir till slut något av en sport för läsaren att observera hur formuleringarna bär sig åt för att mätta texten med vämjelse. Mirakulöst nog räddar sig romanen ur denna förtroendekris. Motivet kommer i paritet med den expressio-nistiska orkestreringen. Det är när Aliide börjar krig mot sin egen kropp. Upptakten är en gastkramande skildring av barnets dödsångest. Mare Kandre visar sig som en kännare av de hypokondriska tvångstankarnas, gränslösa fasa. | |||
|
|