| Den officiella webbplatsen för Mare Kandre | ||||
HOS MARE KANDRE får denna övergång mellan flicka och kvinna formen av en rit. Antingen det är medvetet eller ej skulle hennes "Bübins unge" kunna vara en skönlitterär gestaltning av jungianska studier av initiationsriter där unga kvinnor eller män måste avskiljas från helheten med naturen genom att gå igenom en symbolisk död, ofta förknippad med någon typ av offer för att sedan ceremoniellt räddas och återfödas till större självständighet. Kindchen är inte ensam i trädgården. I huset lever hon tillsammans med Onkel och Bübin. Men plötsligt en dag finns Ungen där, ett litet klent och förhatligt kryp som är öppen och mjuk medan Kindchen själv känner hur kroppen hårdnar och förändras. Denne påminnelse om det man håller på att förlora måste bekämpas. När gamle Onkel och Bübin sätter sig i en vagn och lämnar de två startar en tyst kamp mellan dem. För varje dag som går i den kvävande trädgården framstår Ungen allt mer som en del av Kindchen själv. Alltså finns det bara en väg ut ur detta: att slutgiltigt offra Ungen. Först därefter kan Kindchen, med en väckt förväntan, försona sig med denna nya livsfas. SÅ SER GRUNDHANDLINGEN ut i Mare Kandres roman. Men samtidigt är beskrivningen djupt lögnaktig. För att referera romanen är lika omöjligt som att återberätta en diktsamling.
|
Varje beskrivning av den kräver att man gör innehållet konkret på ett sätt som det aldrig är i romanen. Tvärtom arbetar Kandre med en bildrik teknik där varje sak som beskrivs ses genom ett psykologiskt raster. Ett träd är inte bara ett träd, det är lika betydelsefullt hur Kindchen uppfattar det. På samma sätt har alla ting, rörelser och händelser samma föränderliga och symboliska karaktär. En ödla, ett vitt lakan, tre uppvända stenar — de ges alla en mystisk och dold betydelse som inte snävt låter sig tydas. Till och med Onkel och Bübin uppträder mer som sfärer av egenskaper än som personer med fasta konturer. Mare Kandres prosa är en sinnenas skrift där det också finns faror; ibland, bara ibland, blir vissa bilder nästan kvävande och stillastående i en jordtung sinnlighet. MEN DET SOM ÄR fascinerande i Mare Kandres roman är att den så starkt skapar ett rum att vara i, ett sinnestillstånd sammanhållet av det lyriskt förtätade bildspråket och den rytmiska texten. Där hittar hon bilder som arbetar sig ner i något språklöst minne hos mig och frammanar igenkännbara känslor av förlust och separation. De psykologiska insikterna i "Bübins unge" verkar på ett undermedvetet plan på samma sätt som i myternas värld. Åsa Beckman |
|||