Denna kväll står Bübin och böjer ut mina fingrar i det kalla vattnet under pumpen i köket, och jag tänker: det är någonting jag gjort? Det är någonting jag inte gjort? Det är Ungens fel —
Ändå är det som om Bübin ser mig nu.
Ungen kommer in och ställer sig vid spisen. Jag gör mig kall och uttryckslös igen, lutar huvudet bakåt och håller emot.
Handen är tjock och avdomnad, en rå lukt blåser in över oss från det öppna fönstret och Ungen suckar tungt.
Jag tänker: över, över —
Köket är torrt och svalt, torrt av lukter. Bübin slaknar. Den varma kroppen öppnas i köttet.
Jag rör mig inte, men när hon släpper mig springer Ungen fram och jag går ut i hallen och håller händerna bakom ryggen.
Luften tynger i lungorna och i rummet hänger buskarna in sina grenar genom det öppna fönstret. Jag känner mig tom och försvunnen igen. Dörren ut mot gården står öppen men därute är det mycket mörkt, som om något står och skymmer ljuset.
Och jag hör Bübin plocka i köket. Ungen kommer ut—
Det blir så mörkt när vi sitter kring bordet.
Ungen lägger upp sin späda hand bredvid fatet och Bübin kommer in. Det är varmt av att Onkel är här, men det är ingenting han vet om våra liv —
Jag väntar på att få gå, och när jag går ut tittar jag på himlen: den är låg och hotande, men det kommer inte här ifrån. Jag vet: jag borde ha tänkt på mig själv, för ingenting är bara hårt och slutet. Jag satt och såg på Onkel tills det blev som om han känts, men nu är det klart: avklarat.
Jag väntar en lång stund under träden.
Inne i rummet står Bübin och packar två små koffertar med Onkels saker.
Det är nu det börjar -
Ungen håller sig nära Bübin och jag tänker: det hjälper dig inte. Jag är lugn och samlad och det knyter sig i huvudet på mig, men ännu bara som en tunn, vag lukt.
Jag står och ser på tills Bübin går upp efter Onkel igen.
Nära gräset är det ljus kvar.
Jag spänner ögonen i Ungen tills det svartnar mellan oss.
Sedan blir det sista gången vi sitter i rummet och ber, med allt detta mellan oss, och låtsas som ingenting.
Natten går fort.
Jag somnar genast, som om någon kommit och lagt sin hand över mitt ansikte.
Och Bübin är redan uppe när jag vaknar. Jag ligger och hör henne gå ut på gården och in igen.
Nere i rummet sitter Ungen på en stol och slår med foten mot stolsbenet.
Det är redan som en slags ödslighet där, för Bübin har ställt iordning allt och hon är klädd i en stram, svart klänning som hon annars aldrig brukar ha.
Jag känner att jag vill igenom denna växande leda en gång för alla nu, hur det än blir -