med tidstypiska strömningar i den unga litteraturen.
  Birgitta Trotzig är den som jag oftast kommit att associera till när jag läst "Bübins unge", och själv nämner Mare norrmannen Tarjei Vesaas som en författare hon på sistone upptäckt och läst med entusiasm.
   I dag är hon inte speciellt nöjd med debutboken som hon finner väl söt och gullig. "Bübins unge" skulle nog ingen komma på idén att karaktärisera så, besk och skoningslös är ord som bättre beskriver klimatet i denna berättelse om en ung flicka som är på väg ut ur barndomen och upproriskt men hjälplöst inregistrerar kroppens obevekliga växande.
    Lämnad åt sig själv i en grubblande isolering bor hon hos Onkel och Bübin. Runt henne djupnar grönskan i en igenvuxen trädgård. En dag anländer Bübins unge till huset där de bor. Snart når flickan snubblande nära det outhärdligas punkt.
    Mare Kandres prosa är tät och fysisk, vibrerande, stannar ofta upp närsynt granskande och rör sig sedan hastigt vidare i tvära, oförmodade kast. Det är ett vackert och sinnligt språk, och på något sätt tycker jag mig känna igen hennes uttrycksfulla röst från den tiden hon sjöng, men det är långtifrån okomplicerat. "Bübins unge" är inte någon omedelbart till-gänglig roman.
— Jag förstår inte varför allt ska gå så lätt nu för tiden, säger Mare. Säger någon att det krävs ett par tre genom läsningar för att komma underfund med boken, tar jag det som en komplimang. Samtidigt känner hon sig ibland otå lig inför sitt skrivande.
—Det kan bli för mycket finlir. Det är som om jag var rädd för nåt när jag skriver, fast jag vet inte riktigt vad. Jag skulle vilja våga vara enkel och inte klamra mig fast så vid det självupplevda som jag gjort hittills.
    Nu skriver hon på en ny roman där hon försöker göra just detta, skriva enklare, öppna sig tydligare mot en omvärld. För första gången har hon skrivit en synopsis för berättelsen så hon vet var det hela börjar och slutar.. Det ger henne trygghet men ändå utrymme för att improvisera.
  Det är en historia om en familj. På något sätt handlar det om döden. Och för första gången skriver jag inte i jag­ form. Det är en annan det handlar om nästa gång.

TORKEL RASMUSSON

Illustrationerna till texten har Mare Kandre gjort speciellt för Litteratursidan.

                    Nästa sida —>

En stark och
orädd stämma
Första gången jag lade märke till Mare Kandre var när jag hörde henne sjunga på en maxisingel med en okänd grupp som kallade sig The Global Infantilists. Hon sjöng sina sånger vackert och uttrycksfullt med en stark, orädd stämma. När kan det ha varit?       Plattan kom 1981, upplyser hon när vi träffas på ett kondis vid Biblioteksgatan i Stockholm. The Global Infantilists spelade in ytterligare en skiva men existerar inte längre. Det var inte som sångerska Mare Kandre skulle komma att bli ett av åttitalets mest uppmärksammade unga namn, utan som författare.
    Den massmediala omfamningen efter debuten med "I ett annat land" 1984 kunde ha varit kvävande. Men att Mare Kandre bevarat sin integritet som för­ fattare helt och hållet intakt framgår för den som läst hennes andra bok, den starkt personliga prosadiktsamlingen "Bebådelsen" från i fjol. Och i den föl jande, romanen "Bübins unge" som kommer i augusti, står det alldeles klart att detta är en författare som med en ovanlig skärpa och konsekvens formar sitt språk och sitt tema utan att, för ett ögonblick snegla åt alla påhejarnas förväntningar. Redan nu kan man ganska tydligt se konturerna av ett mycket särpräglat författarskap utan några egentliga beröringspunkter