« Tillbaka till ”Böcker och recensioner”

(Sydsvenska Dagbladet 7 augusti 1987)

En mörk vision utan förbarmande

□ Mare Kandre debuterade 1984 med ”I ett annat land”, en samling prosastycken där en flickas barndom återskapades. Det fanns en ton av förundran i hennes språk, nästan ett släktskap med Bella Chagalls: ”Det är underligt - jag har lust att skriva”, även då hon skildrade så vardagliga saker som utflykt med klassen eller kortspel med en lekkamrat.
  Två år senare kom prosadikterna ”Bebådelsen”. Här var det älskliga draget försvunnet och tonen mer extatiskt uppdriven. Ett vinddrag från Rilkes fruktansvärda ängel gjorde sig märkbart på gott och ont. Det var ändå en märklig och egensinnig diktsamling, där någonting starkt och måttlöst sökte ta form. Det är därför med förväntan man tar del av Mare Kandres romandebut ”Bübins unge”, som i dag ut­kommer på Bonniers.

Den värld som möter oss i berättelsen är sluten, inskränkt, hård, torftig och också grym. Utkastad ett stycke från en by ligger ett hus i en igenvuxen trädgård, där huvudpersonerna nästan kvävs av den framsprängande grönskan. Där finns kvinnan Bübin, Onkel och bokens jag och huvudperson Kindchen, ”denna stora flicka av kött - i vägen för allt”. Dit kommer så småningom också ett mindre barn, Ungen, Bübins unge.
  Det finns få punkter att orientera sig efter i denna värld. Här finns stenarna, grönskan, nässlorna, dasset, bönboken och en sorts obönhörlig, hård monotoni som hamrar fram berättelsen mot läsaren. Var ligger denna plats? Förmodligen ingenstans, även om ett svagt

                    Nästa sida —>