Bestiarium har också drag av en arketypisk saga som konkretiserar det i litteraturen så eviga temat om den unge mannen som lämnar sitt hem och ger sig ut på en vandring under vilken han genomgår vissa prövningar.
    Bestiarium är förvisso en särpräglad berättelse, och Mare Kandre har ett språk som stundom är både tätt och suggestivt. Samtidigt känns det som om boken faller isär i två delar, där det framför allt är den första som intresserar genom de frågor om vuxenblivande, beroende och ansvarstagande för sitt eget liv som ställs.

Svår att ta på allvar
När Doré sedan beger sig ut på hedarna i sin sökan efter monstret tar boken emellertid en vändning som känns lite svår att ta på allvar, och den övergår i ett alltmer lustbetonat frossande i makabra detaljer. Framför allt känns det som om

berättelsen om Doré aldrig riktigt öppnar sig, som om man aldrig riktigt lär känna honom eller engageras av hans öde. Mare Kandre beskriver honom ypperligt men gör honom inte levande, och trots den ofta mycket känslosvallande tonen är Bestiarium en bok som lämnar en nästan oberörd.
    Även om Bestiarium således inte känns som en särskilt lyckad roman, så befäster den utan tvekan Mare Kandres ställning som en av de mest originella författarna i sin generation. Och man måste medge att det krävs ett visst slags mod för att skriva om vindslitna hedar i silvrigt månljus och känslosamma unga män som irrar omkring på kyrkogårdar ...