Mare Kandres nya roman blandar genrer (UNT 1999)

Mare Kandres nya roman Bestiarium rymmer såväl drag av gotisk skräckroman som myt och arketypisk saga. Men framför allt är det en klassisk utvecklingsroman där en ung man, som efter att i åratal ha vakat över sin döende mamma, beger sig på jakt efter ett urtidsmonster. Trots att Bestiarium inte är en särskilt lyckad roman befäster Mare Kandre sin ställning som en av de mest origine!Ia författarna i sin generation, skriver Catrin Ormestad.

Det är ödsliga hedlandskap, kyrko-gårdar och de smogfyllda, stinkande gränderna i 1800-talets London, som bildar fond åt Mare Kandres nya roman, Bestiarium. I centrum står den unge Doré som lever ett inrutat och enahanda liv. Sina dagar tillbringar han på ett mörkt kontor där han fyller i räkenskapsböcker, och på sin lediga tid sitter han vid sin mors sida, som de senaste tio åren har legat försjunken i koma. Trots att han ofta har öns­kat att hon skall dö så att han skall kunna fortsätta med sitt liv, får han ett sammanbrott då det väl händer, och då han bland moderns efterlämnade papper finner ett namn på en by och en beskrivning av ett odjur som enligt myten skall leva i sjön, lämnar han staden och reser dit. I Sleepy Hole får han bo hos två mystiska kvin­nor som bär på en hemlighet som berör honom själv, och när urtidsmonstret i sjön en dag infångas får det omvälvan­de konsekvenser för Doré.

Bottnar i myt och saga
Mare Kandre är en författare som ofta låtit sina romaner bottna i myt och saga, och detta drag är också tydligt i Bestiarium. Anspelningen på Gustave Doré är förstås inte tillkommen av någon slump, för Bestiarium är förvisso lika fantasifull och dunkel som någon av hans illustrationer, med mytiska motiv och sällsamma monster. Romanen formar sig också alltmer till en saga med makabra och mystiska förtecken.

Tydlig är också anknytningen till romantiken, och Mare Kandre kastar sig glatt in i beskrivningar av klippiga hedar, döda, spretiga träd, slängkappsförsedda droskkuskar och fullmånar.
   Även i Doré själv tycker man sig kunna urskilja en romantisk gestalt, då han rusar nedför de smutsiga gatorna under påverkan av ett laudanium-rus, eller då han strövar omkring i den vilda naturen, som är så levande att han tycker sig kunna höra gräset kvida under sina fötter.
    Trots förklädnaden till gotisk skräckroman, så kan man emellertid i Bestiarium framför allt se en klassisk utvecklingsroman.
   Ångesten som moderns halvt döda, halvt levande tillstånd har framkallat har gjort det omöjligt för Doré att fortsätta att utvecklas som en man och människa. Kandre beskriver honom som "en ung man i sina bästa år, fastfrusen i ett evigt ältande av exakt samma sorger, tankar och drömmar, på grund av kvinnokroppen i sängen i det skumt belysta, pråligt inredda rummet i huset på Ormond Street ..." Efter hennes död tvingas han emellertid till det uppbrott som han hela sitt liv både fruktat och sett fram emot, och han ger sig ut på sin . resa som trots vedermödorna ändå befriar honom från den tidigare förstelningen.

Nästa sida -- >