« Åter till ”Böcker och recensioner” Den officiella webbplatsen för Mare Kandre
 

(Göteborgs-Posten Kultur 6 mars 1992)
Min upprördhet över att kriget i Kuwait också lett till en av världens värsta miljökatastrofer är en bakgrund till Deliria, säger Mare Kandre i BLM apropå sin nya bok. Hon är mycket inspirerad av indianernas panteistiska livssyn.

Älsklingen där och dödingen där

Mare Kandre utforskar avgrunderna

 
 
_______________________
BOKEN                               
Mare Kandre
Deliria
Bonniers                                     

FÖR ganska precis ett halvår sen publicerades Mare Kandres stora roman Aliide, Aliide — en imponerande satsning, skriven med intensitet och kraft, som visade att hon på allvar var på väg att förlösas som författare. Redan nu är det dags för nästa bok, hennes sjätte i ordningen — en prosalyrisk volym med titeln Deliria som, inbillar jag mig, markerar ett nytt skede i hennes författarskap.
Här finns nämligen en självklarhet och en lätthet — kanske menar jag lättnad— en direkthet som är ny. Kramperna har släppt, himlen har lyft, molntäcket har spruckit och släppt in välgörande strålar av humor och självironi — något som tidigare kanske har saknats i Mare Kandres böcker. Ändå finns allvaret, förtvivlan och vreden kvar, ja, stundtals är desperationen och ilskan så stark att orden gnistrar.
                      ◊
DELIRIA kan översättas med förvirringstillstånd. Det är sådant som de galna, de febersjuka och de spritförgiftade råkar ut för. Möjligtvis anser vissa personer att också diktarna understundom drabbas av delirium. Hur ska man annars förklara deras

 

   
obegripliga svammel som ingen vettig människa kan begripa sig på? Poeterna har, med Kandres ironiska ord, "ingen aning om vad som försiggår i människornas sinnen och liv såsom de nu levs och bryr sig föga om rent världsliga ting eller de materiella, såvida det inte rör sig om dödskallar, spritfyllda gamla glasburkar med hopvuxna spädbarn i, arkeologiska lämningar, shaman-pinnar el ler andra smått makabra objekt." Inte heller har de ”byggt några hus att tala om, inte botat några sjuka och inte lindrat världssvälten”. Nej, och vilket existensberättigande har diktarna då? ”Sanningen att säga är vi nu ganska många här som börjat ana oråd och vi undrar därför, samfällt, om det inte trots allt skulle vara mycket lugnare utan dem.”
                      ◊
VAD Mare Kandre med kraft gör är att i denna rationella och materialistiska värld hävda diktarnas, de avvikandes, narrarnas, galningarnas existens-berättigande. Hon vill se en poet, iförd keps och spygrön kaftan, rusig av lycka och oskuld, ragla omkring på hustaken, utstötandes märkliga läten och skrik. Hon vill skriva ”på pin kiv, bara för att jävlas”.
  I en mörk och ond och dödstyngd tid vill hon utforska de gåtfulla rummen i
 

människans inre— bråddjupen, avgrunderna, dödsskräcken och drömmarna. Hon söker kontakt med det förflutna — med förfäderna och anmödrarna. Hon vänder sig till ”älsklingen där och dödingen där”, till barnet och djuret, till själva naturen och ibland talar hon direkt till en allvetande Gud. Hon söker samband och helhet och — samtidigt — det oerhörda, det ofattbara. RYTMISKT, nästan besvärjande, ibland som i bön, ibland som i rus stiger orden ur Mare Kandres strupe och formar sig till någon ting som alltmer liknar en sång till jordens och människans lov. Vid ett tillfälle ironiserar hon över ”vissa mycket viktiga manliga diktare” som har ett eget språk, på vilket de skriver om grekiska gudar, sig själva och kvinnan”. Hon säger att om hon själv hade ett eget språk

  då skulle jag nog kunna säga
  ett och annat om hur det är att,
  som kvinna
  leva, som människa,
  här, ja,
  jäklar, det skulle jag,
  herregud, som ja då
  skulle tala!

Jag tror att Mare Kandre nu har funnit sitt språk.

Johan Werkmäster