Den smakar sött, fett, som om den pressats ur en växt, ett gräs. Och så skall det bli: tätt, mättat. Ungen dricker ur. Bübin svettas lätt ur huvudet, för hon har pressat sig hårt, och inte sovit alls.
Jag tänker: varsomhelst -
Från fönstret ser jag den främmande mannen stå vid grinden med sin svarta häst, som han spänt för en vagn.
Bübin låser upp ytterdörren. Jag kan ingenting höra genom glaset. Det är samma färg i himlen än men de höga, smala träden på andra sidan vägen har smalnat av, bladen hänger slappa. och tunna längs med stammarna, som urblåsta av den starka hettan.
Sedan går Bübin upp efter Onkel och vi går alla ut -
Det är ingen sol nu, men nästan färdigmörknat.
Onkel håller ut armarna i luften efter Bübin, Ungen snorar, och över byn ligger en söt, gul rök, det luktar som när ett enda stort, tomt hus brunnit upp, med allt det gröna slakt och tunt hängande runtomkring.
Jag står avsides och river bort blommorna ur busken.
Jag ser att de har eldat i skogarna bakom byn, där det nu är tomt, och träden kanar in.
Bübin kysser Ungen i pannan. I Onkels spända ansikte är det svagt, uttunnat, han står och petar med en blank, svart käpp på stenarna i gräset.
När sedan Bübin tar ett steg emot mig går jag bort bakom busken och håller ner gråten i kroppen -
Ansiktet sväller upp. Näsan blir het och hård. Men jag öppnar mig ändå inte, låter ingen komma åt det.
Mannen hjälper Onkel upp i vagnen, men Bübin står kvar och rör vid Ungens huvud, och jag känner tydligt att det är till mig hon vill komma men inte kan gå.
Det blir tyst ett tag.
Det börjar gå upp för Ungen nu, lite i taget. Hon håller förskräckt upp händerna för ansiktet, ser lamslagen ut.
Själv står jag kvar bakom busken och ser med tung blick på när Bübin motvilligt låser och skjuter in nyckeln under grinden.
Det är tätt och mörkt, som om man står under det värsta tryck!
Bübin ser dröjande på oss innan hon hoppar upp i vagnen.
Onkel sitter uppsträckt på kuskbocken.
Hästen slänger upp sitt svarta huvud i luften och vänder:
Sedan bär det av.
Än sen?
De åker sin väg -
Vagnen rullar ner i byn
Ungen står kvar vid grinden och väntar, hela tiden böjd och olycklig. Den låga, gråblå himlen skruvas ner ytterligare, och inget slipper ut. Lukter, ljud. Det är förseglat, tillslutet. Det är knappt man kan gå upprätt i den kväljande hettan!