Och vilken skog sedan! Den har inte ens fått behålla den nedskräpade parkens "naturlighet", kvar ligger fyra eller fem skräphögar, som färgmässigt och symboliskt är mycket listigt arrangerade av scenografen Stefan Astvik - helt säkert i intimt samarbete med regissör Parment.
  För detta är en konstnärligt genomtänkt iscensättning - fjärran den missionärsanda så kallad skoltester ibland förfaller till.
  Den angivna målgruppen, högstadieelever, kan utsträckas till envar för vilken livet inte ter sig Iäroplanerat. Parment har försökt göra Kandres pjäs till ett slags vandringsdrama eller mysteriespel - dock inte om religiösa men väl om utvecklingspsykologiska kriser. Delvis sker detta av nödtvång: Kandres text har flera kvaliteter, glädjande nog inte minst i dialogen, men erbjuder få möjligheter till gestaltning av "utveckling".
  Å andra sidan är naturligtvis symbolistiska, öppna texter som Kandres mamma för idérika regissörer som Parment, och möjliggör högst oväntade kopplingar mellan replik och handling, mellan innebörd och gestaltning.
  Gun Almryd och Kerstin Steinbach mejslar i hög grad ut sina gestalter i spelet mot och med varandra: Almryds svala, skarpa, kortklippta mot Steinbachs känslosamma, frodiga, hår-svallande. Och det är ett spel som är ett spel.