”Vilse”är den lakoniska titel Mare Kandre gett sin debut som dramatiker efter att härförleden ha väckt uppmärksamhet som en av den unga svenska 80-talsprosans mest beaktansvärda nykomlingar. Den knappt timslånga pjäsen handlar om två tonårstjejer som gått vilse i sin egen pubertet, Kronobergsteatern i Växjö har tagit upp den på sin lilla scen, inrymd i ett f. d. ostlager. Den publik teatern i huvudsak vänder sig till är skolungdomar i samma ålder som Kandres flicka 1 och flicka 2.

Stefan Astviks scenografi ger anvisning om det känslokaos som de två gått vilse i. Till vänster ett badkar i zink på svart sidenliknan de tyg, i centrum ett toalettbord, mot höger lite längre bort en gammal TV och radio, längst till höger en parasoll och solstol på en strand. Idel minnesföremål, alltså, i ett annars svart rum, vilka flickorna bär med sig från den värld där de vuxit upp och som de nu håller på att lämna -

okänt vart. De vet inte ännu att pubertet är en tid som går över.

Catherine Parment har av Kandres partitur gjort en intensivt innehållsrik iscensättning. Med kraft och bravur spelar den på textens undertoner, på den medvetna symbol-funktion som replikerna fyller. Identitetsfrågan - pubertetens ”hurudan är jag, beskriv mej”, ”hur ska jag veta att jag finns till?” - är det tema som varieras, säkert och snabbt, rappt och rivigt, nervigt musikaliskt kompletterat av Niklas Holmgrens inspelade bidrag. Flickornas egen ovisshet om vem de är, var de har hamnat, vart de är på väg, vibrerar under deras ryckiga lek med sig själva och de attribut som de hittar omkring sig.

I synnerhet Kerstin Steinbach - fortfarande elev på Teaterhögskolan i Stockholm - fångar med sin replikföring och sitt fenomenala kroppsspråk den svagare, följsamma flickans flaxiga karaktär med en konsekvent behärskad utlevelse. Porträttet lever i varje moment, nyansrikt och gripande. Gun Almryds något mognare flicka har redan fått korn på den sofistikering som visar sig i rygghållning och tonfall; hon är en ledare i vardande, klädd i zebrarandigt svart och vitt med kort, tillbakastruket hår och sminkad så att åtminstone mamma säkert blir förskräckt. Om hon skulle känna igen sin lilla flicka i den unga damen.

Ingmar Björkstén