Verklighetens
skönhet 

(Tidningen Schlager 37, mars 1982)

Global Infantilists är rena kongolesiskan. Och hur många visste att det var ett rockband?
Fyra hjärnor från Stock-holms rockvärld har strålat samman. Resultatet blev en lika ljuv som dov skönhet.
Slumpen sätter sina spår ibland. Vore det inte för slumpen skulle Global Infan-tilists inte existerat i detta nu. Utan slumpen skulle MNW inte ge ut någon MP med Global Infantilists.
  Global Infantilists? ? ?
  En sannolik men ändå slump­ mässig samling musiker från Stockholms undre rockvärld. Ni känner igen dom om ni är hem-tama i den världen. Musiker som växt upp, lärt sig och mognat i takt med hela den nya musikgenerationen som sköljt fram.
  Sven Ohlman spelar bas och hörde en gång till den ryktes-omsusade gruppen Plast. Mare Kandre har sjungit i Ruhr. Mats Wigerdahl var den egenartade trummisen i Kitchen & the Plastic Spoons (minns ni?). Från Dom Dummaste och Guds Barn kommer så till sist Olle Schedin, klaviatur.
  Kan man tala om supergrupp? Knappast i de här samman-hangen. Men ansiktena är välkända. Och mycket är en slump.
– Det började med att jag skulle göra mitt specialarbete i

gymnasiet, berättar Sven.
– Jag tänkte sätta ihop ett futu-ristiskt musikcollage. Så kom jag på att Mare kunde hjälpa till med lite sång.
  På ett eller annat sätt kom Olle och Mats också med in i bilden. En tejp skickades ut till olika bolag. Crepescule i Belgien visade sig faktiskt intresserade men kom aldrig till skott. Vilket MNW däremot gjorde.
  Resultatet blev musik med stor skönhet och kraft. Inget glitter och tingel-tangel utan styrka. Från-varon av gitarr, Olles förkärlek till pianot och Mares sång ger musiken en ganska särpräglad klang.
  Men Infantilisternas strävan efter skönhet är inte samma sak som eskapism och rendezvous i Rio.
– Det är dubbelbottnat, som verklighetens skönhet, försöker Sven förklara. Man kan vara olycklig, men när man tittar ut genom fönstret tycker man ändå att allt är vackert.
  Olle Schedin är en "bildad" musiker. För honom är gruppens musik något i sig själv.
– Musiken är inte en beskrivning av något, den bara är, förklarar han och jag tänker på Arnold Schönberg.
  Lyssna till "This Music" eller "The CrystaI Ship" och du förstår vad Olle menar. Musiken har ett

egenvärde. Doors-låten "The Crystal Ship" förvandlar Mare till glasklar och spröd skönhet. Kompet inskränker sig till Olles piano. Hennes röst är inte lika spänd som på Ruhr-tiden.
  Den lyrik Mare SJUNGER och själv har skrivit är på engelska, eftersom hon är tvåspråkig är det naturligt för henne
– Engelskan är ett mer poetiskt språk för mig. Jag menar, det här är ärligt från mig, annars skulle jag aldrig göra det
  Jag tror henne.
  När jag lyssnat på MP:n har jag aldrig "letat" efter texterna. Jag har helt stannat inför Mares röst, redan den har ett sånt uttryck att jag förstår den. Rösten är ett instrument.
  När skivan gjordes hade aldrig gruppen spelat tillsammans! Alla spelar också olika melo-dier, ibland i olika tonarter på plattan.
  När jag träffade Infantilisterna för det här lågmälda och för-hållandevis seriösa samtalet hade dom repat tillsammans två gånger...
  Om slumpen inte vill annat fortsätter dom att repa för att vi så småningom ska få höra dom från en scen.
                            Per Wirtén