Särpräglad prosalyrik av Mare Kandre
(Dagens Nyheter 15 augusti 1986)
Världens alltomfattande härskarinna

I LUKASEVANGELIET berättas om hur ängeln Gabriel sändes av Gud till Jungfru Maria med orden "Hell dig, du högtbenådade! Herren är med dig!" Men Maria förskräcktes av orden och undrade över deras innebörd. Ängeln bad henne då att inte frukta, ty hon hade funnit nåd för Gud. Hon skulle föda en son som hon skulle ge namnet Jesus, den Högstes Son, och Herren Gud skulle ge honom hans fader Davids tron.
    Bebådelsemotivet intar i profan gestaltning en central plats i Mare Kandres andra bok, som ges ut i dag.
    För två år sedan gjorde hon en uppmärksammad och löftesrik debut med "1 ett annat land". I en svit prosalyriska noveller skildrades ett stycke barndom genom en liten flickas gavelvida sinnen. Här visade Kandre en verbal exakthet och ett egensinnigt, suggestivt bildspråk.
    Nu föreligger Bebådelsen, en till formatet liten bok om tjugonio titellösa prosadikter arrangerade i fem tematiskt sammanhållna delar. Om boken är tunn, är den process som där tecknas av desto större dimensioner: "Bebådelsen" är en omskriven skapelsemyt.

Mare Kandre
Bebådelsen
Bonniers

Här skildras med skräckblandad extas hur en kvinnogestalt, som just inträtt i fruktbar ålder, kapar förtöjningarna till sina anmödrar för att sedan bli till på nytt och omskapa världen: "Jag ville födas ur en sten, en stjärna, jord eller sand: avskiljd och soli-
tär - Orotad!"
    När hon har förmått lossa de biologiska arvsbanden sjunger hon stjärnorna tillbaka i sina banor och tar plats i en vattenkammare där fiskar blåser liv i hennes hjärta. Hon återföds - som kvinna: "Blodbären ystas ur hinnans bård och livmoderns mörka orgel dånar, smärtan tänds i bröstens körtlar."
    Till och med materien genomgår en metamorfos; "fenförsedda" stenar släpar sig upp ur havet och växtligheten befinner sig i forsande färd. Så snart kvinnan upplåter sin röst flyttar sig skogarna där hon går fram. Diktjaget antar mytiska proportioner genom sitt förbund med tillvarons livsalstrande krafter. Detta i en värld som hellre än att belysas av solen står

under månens magiska inflytande.
    I ett tuktat surrealistiskt bildspråk och i en text till brädden fylld av jagoch utropstecken frambesvärjer Kandre en verklighet som inte bara inbegriper himlasfärerna och zodiakens djur, utan också förhistoriska havsvatten. I ett ursprungligt, prenatalt kosmos, som tar formen av en gigantisk livmoder, rör sig diktens jag som denna världs självklara mittpunkt och samtidigt som dess alltomfattande härskarinna.