□ Liten och svartklädd går Mare Kandre omkring. Med håret kort och egenhändigt blonderat. - Jag gillar just nu svart. I alla toner. Gammalt och nytt. Jag tycker om kläder, men mat och motion intresserar mig inte alls.
Foto: BRITT ERIKSSON          (Aftonbladet 22 september 1984)

Det lilla Sverige är inte bortskämt med debutanter. I en kvart i kväll ska hon bland annat läsa ur sin bok. Mare är mycket kreativ, så därtill skriver hon musik, spelar och sjunger. Hon sitter en stund vid pianot i rutan.
—Det blir en konstig bild av mig själv, när det blir så kort på TV, säger hon. Jag får vänja mig. En Mare Kandre som folk kan känna igen och så en för mig själv.
——————————
□ Jag är en hemmagris
——————————
En LP till blir det i höst med hennes grupp Global Infantilists.
—Men det är skriva som känns livsviktigt och det är ganska skönt att nu kunna säga att jag gjort en bok, inför andra unga. De trodde

nog inte på det. Alla är så hektiska och undrar jämt "vad gör du nu då". Jag är en hemmagris.
    Hemma bor hon med råttan Holger, sina släktfotografier och idol­porträtt av William Hurt, Dennis Hopper och Mickey Rourke. Just nu är hon besatt av riter och invigningsceremonier och läser allt vad biblioteken kan ha av vita mäns och kvinnors upptäckter i Afrika.
—————————————
▫”En fysisk grej att skriva” —————————————
—Det är en fysisk grej att skriva, jag vill inte ha maskin. Överhuvud taget är det skönt att bli litet äldre. Det är lättare att säga ifrån om saker man inte vill göra. En sån enkel sak som att inte behöva sola längre,

att få gå omkring på bio ensam på dagen. Att titta på TV. Jag skulle inte kunna leva utan min TV. Helst skulle jag vilja att de sände tre timmar live från New York varje dag.
    Jag skulle vilja leva utom-lands, ska försöka få stipendiepengar. Det är så lätt att bli styv i korken härhemma.
    Och medan hon lägger undan Vecko-Revyn eller Rilke, så kommer hon säkert att se sig själv i kväll på TV.
—Som författare är man ju alltid lite tittare.
                  Lillemor Dah