Svenska Dagbladet, publicerat 21 april 2005

Mare Kandre hade bråttom att få fram bilden

Författaren Mare Kandre var inte rädd för de stora anspråken. Ibland syns tvångets plåga i det hon skrev, men tvånget bottnar i en insikt om att det egentligen bara är med litteraturen vi kan få världen att gå ihop. Hon lämnar ett obeskrivligt tomrum efter sig.

			Mare Kandre (1962-2005)

Jag läste Mare Kandres roman "Bübins unge" för första gången i en hyrd stuga i Västra Ämtervik i Värmland på sommaren 1988, precis ett år efter det att den utkommit. En mig närstående person arbetade den sommaren med fornminnesinventering men hade börjat utveckla starka ångestkänslor under och inför de långa vistelserna i skogarna runt om. Det var i en tilltagande stämning av oro och betryck men också med stigande fascination som jag följde Kandres berättelse om den uppväxande flickan - "Kindschen" kallad enda gången hennes namn nämns i boken - och hennes kusliga fångenskap i kropp och kön och landskap.
   Flickan berättar själv i boken om sin vistelse i ett ensligt hus tillsammans med en man och en kvinna, Bübin och Onkel. Under oklara omständigheter lämnar Bübin och Onkel huset och i deras ställe anförtros hon ett barn, en flicka, kallad Ungen. Hur Ungen hamnar i flickans vård förklaras aldrig. Karaktäristiskt för Kandre, här som i många andra böcker, är avsaknaden av konkreta orsakssamband. Enskilda händelser följer aldrig logiskt på varandra, utan associationsvis: ibland genom ett slags metaforiska överföringar från bild till bild. I en scen beskrivs hur flickan får sina första menstruationsblödningar. I en annan hur Bübin besöker något som kan vara en läkarmottagning inne i staden. I en tredje scen hur en kvinna kallad Dordis syster går förbi utanför trädgårdsporten - synligt höggravid. I en fjärde finns bara Ungen där.
Det är just detta "poetiska" upphävande av all kausallogik som bidrar till den känsla av främlingskap och förlamning som präglar boken. "Ingenting här är som jag är", konstaterar berättaren. Ungen häftar vid henne som en klump eller tumör det inte går att befria sig från. Hettan gör att de två knappt förmår röra sig. De har ingenting att äta, hungern gröper långsamt ur dem. Tills i ett tillstånd av total utmattning och förnedring flickan slår Ungen över huvudet och sedan (för att dölja sitt brott) låter henne glida med huvudet före ned i brunnen.
   Ett givet sätt att läsa "Bübins unge" - liksom flera andra av Kandres närmast följande romaner, "Det brinnande trädet" (1988) och barndomsskildringen "Aliide, Aliide" (1991) - är som en allegorisk omskrivning av en flickas växt och mognad till kvinna.

Men växandet är i "Bübins unge" närmast att likna vid ett slags tillbakabildande. Det strömmande mensblodet dränerar flickan på all kraft. Den vaknande könsdriften leder bara till en skavande obalans - en känsla av att perspektiv vacklar och upplöses. Och Ungen - när hon till slut kommer - blir en närmast övermänsklig tyngd. Är det en utvecklingsroman vi läser påminner utvecklingen snarast om en ständigt fortgående kvävning.
   Om man skiftar perspektivet litet går det att urskilja en annan läsart, som inte utesluter ovanstående men vidgar och kompletterar den. Det handlar om den påtagliga ambivalens med vilken Ungen beskrivs. "Vem är hon? Denna stora, hemska flicka av kött. I vägen för allt..." heter det inledningsvis om Ungen med påtagligt äckel och avstötande hat. Men samtidigt är det Ungen som skänker ett slags perspektiv, tyngd och riktning åt berättarens tillvaro:
"Som om Ungen hållit allt på plats".
   Det pågår en kamp i boken som inte bara handlar om hur två varelser överges och prisges åt varandra. Kampen äger lika mycket rum inom berättaren själv och handlar då om vilket perspektiv hon skall lägga på den börda som betrotts henne. Metaforiskt markeras denna inre kamp med att hon går omkring i trädgården och flyttar på stenar. Vissa tar hon med sig in i huset och förvarar under sängen. Andra, som den hon låter följa med i brunnen efter det att hon slängt i Ungen, används som vapen.
   Med dessa stenar låter sig också texten läsas som en metaroman - en berättelse inte bara om mänsklig överlevnad utan också om konstnärligt skapande. Skall berättelsen vila i sitt statiska och outhärdliga tillstånd, eller skall perspektiven brytas upp, ny mening sökas? Ungen tynger berättaren med ansvar men är också ett medel med vilket hon kan realisera sin frihet.
   Mare Kandre debuterade 1984 med en bok med korta prosatexter, "I ett annat land", och beskrevs genast som ett litterärt underbarn. Hennes författarskap har helt och hållet sina rötter i det litterära 80-talet.
   Detta litterära decennium har ju beskrivits som extremt jag- och språkfixerat, i kontrast till 70-talets politiserade och åtminstone på ytan mera samhällstillvända och samhällsengagerade litteratur.
   Själv har jag inte kunnat förlika mig med denna beskrivning. I en essä jag skrev i dåvarande tidskriften 80-tal, och som var ett slags summering av decenniets prosa så långt, föreslog jag ett annat sätt att beskriva 80-talsromanens utveckling. Jag tyckte mig se hur decenniets prosa i huvudsak följde i två huvudstråk. Dels fanns en stark dragning till konkret verklighetsavbildning, till litterär autenticitet. En rörelse som jag framför allt förknippar med Stig Larssons prosa fram till "Komedin I" (1991) som ju också är hans senast publicerade roman.

Stig Larsson stämplades ju tidigt som decenniets amoraliske "postmodernist", detta mest på grund av sitt samröre med Horace Engdahl och Anders Olsson och de andra i kretsen kring tidskriften Kris. Även om Larssons tidiga romaner bygger på en grundläggande osäkerhet - framför allt om vad det är som binder samman idéer och föreställningar vid enskilda individer och deras handlingar - har jag aldrig uppfattat hans drivkraft som annat än realistisk. I allt han skriver finns samma strävan att tränga in under och så mönstergillt som möjligt beskriva allt i vår närmaste omgivning: från det solkigaste vardagsting ned till de tabun och tvångsföreställningar vi gömmer undan till och med för oss själva.
   Parallellt med denna hyperrealism - som använder ett språk som medvetet gör sig så glatt och anonymt som möjligt - tyckte jag mig urskilja en radikalt annorlunda prosa som inte tar någonting för givet. Inte den påstått objektivt existerande yttervärlden. Inte någon given berättarposition. Och definitivt inte något givet språk. Det är en prosa som skapar världen på nytt med varje bok. Resultatet blir en serie egenartade romanbyggen - en del expansiva, andra klaustrofobiska - där allt från innehåll till språk böjs efter textens egna lagar.
   Mare Kandre är det första och kanske tydligaste exemplet på detta i första hand kvinnliga litterära rumsbyggande. Det går lätt att se en linje från Kandres första romaner, över Birgitta Lillpers böcker - till författare som Ellen Mattson vars senaste bok "Splendorville" (2004) minner mycket om Kandres böcker två decennier dessförinnan.
Men Kandre är dock långt ifrån någon självförsjunken och världsfrånvänd språkpurist. Det går en stor och imponerande stark expansiv rörelse genom hela hennes författarskap.

De första romanerna, "Bübins unge" (1987) och "Det brinnande trädet" (1988), kunde liknas vid ett slags bibliska votivmålningar med sina grovt utkarvade karaktärer och kärva färgsättning. Därefter följer den stora barndomsromanen "Aliide, Aliide" (1991), där hon breddat sina uttrycksmedel och närmar sig en klassisk litterär epik. Det finns kapitel och passager i denna bok som i uttryckskraft och språklig pregnans kan mäta sig med klassiska svenska barndomsskildringar som till exempel Harry Martinsons "Nässlorna blomma". Men här finns också, mitt i den tryggt framväxande prosaepiken, en tydlig fokusering på det avsides liggande, det till synes ovidkommande, detaljer som bara tydligt låter sig siktas i ögonvrån. Denna förmåga att ladda enkla, till synes banala scener med det bara dunkelt varseblivna är något hon delar med den nyzeeländska författarinnan Janet Frame - säkert en av Kandres förebilder.
   Och knappt har Kandre börjat vidga sina uttrycksmedel som prosaepiker förrän hon byter grepp igen. "Djävulen och Gud" (1993) och "Quinnan och doktor Dreuf" (1994) är närmast att likna vid ett slags satiriska pamfletter och "Bestiarium" (1999) en pastisch på en klassisk gotisk skräckroman. Om det inte framgått tidigare blir det här uppenbart vilken tekniskt driven författare Mare Kandre är. Oavbrutet skiftar hon berättarperspektiv, glider mellan olika form- och genreelement och utsätter dessemellan sin text för all möjlig kontamination. Parafraser över andra verk, sångtexter, reklamslogans - allt hittar in.
   Personligen är jag mindre förtjust i satirer som "Quinnan och doktor Dreuf", där den oförställda maniskhet som tveklöst är en del hennes litterära persona slår över i övertydlighet och pekpinnemoral. Bäst är Kandre när hon - som i "Bübins unge" eller "Aliide, Aliide" - lyckas med det förunderliga att få iakttagare och iakttaget att smälta samman och bli värld, på sina egna villkor och med sin absolut egna röst.

I de böcker som blev hennes sista, novellsamlingen "Hetta och vitt" (2001) och romanen "Xavier" (2002), hittar hon tillbaka till uttrycksintensiteten i sina första romaner. "Xavier" låter sig på ett sätt som säkert inte är avsett läsas som en replik på eller kanske snarare en motbok till "Bübins unge". Där berättaren i "Bübins unge" var fångad och fjättrad i sin trädgård och vid den motbjudande Ungen befinner sig huvudpersonen Xavier, som dessutom är en man, hela tiden i rörelse. Han tror sig nämligen ha sett sin bestämmelse i form av en kvinna på väg med ett stycke blodigt kött från en slakteributik. Och eftersom han senast såg henne smita in genom porten till ett gigantiskt hus söker han nu av detta hus rum för rum, våning efter våning.

"Xavier" är tveklöst den roman Franz Kafka skulle ha skrivit om han orkat genomlida hela det tjugoförsta århundradet. Kafkas tortyrinstrument är här ersatta med paranoida projektioner och tvångsföreställningar. Xavier möter sig själv eller sina avbilder i tusentals speglingar - men ju fler dörrar han öppnar och ju längre han träder in i huset desto svårare får han att få grepp om sig själv, sitt jag, sina drifter. Det är en mardrömsodyssé skriven med en blandning av råhet, medlidande och stundtals halsbrytande humor.
   Mare Kandre var i sitt författarskap, till skillnad från så många talanger vars stämmor slipats i författarskolor, allt annat än garderad. Hon var aldrig rädd för de stora anspråken och om tonläget ibland blev gällt och uppskruvat var det för att anslaget så fordrade. Precis som Aliide i romanen om henne har hon inte tålamod att vänta utan sliter genast fram färgkritorna ur asken och knådar dem mot pappret. Det gäller att snabbt få ur sig den inre bilden. Knådandet blir ibland så hårt att kritorna bryts och färgen på det tillknycklade pappret blir smulig och smetig. Det måste ha varit plågsamt att skriva under den typen av inre tvång. Och ibland syns plågan och tvånget i det hon skriver.
   Men andra sidan av detta tvång är också en djup insikt om litteraturens egenvärde, att det egentligen bara är med litteraturen vi kan få världen att gå ihop. Hon beskriver det själv i den lilla prosaboken "Deliria" (1994) som väl är det närmaste en poetik som någon yngre kvinnlig svensk författare kommit. "Jag skriver", skriver hon där, "tills det blivit för mörkt för den jag är och de lampor som hitintills gjort jorden så lätt att besjunga släckts..."
   Nu har denna egensinniga och starka författarröst tystnat och ett obeskrivligt tomrum öppnat sig i samtida svensk litteratur.

STEVE SEM-SANDBERG
författare och medarbetare på SvD:s kulturredaktion
steve.sem-sandberg@svd.se
08-13 50 00