Mare Kandres största tillgång är att hon alltid, ursinnigt, låtit som Mare Kandre. Ibland har jag tyckt att hennes prosa stod i vägen för den verkliga texten, den som skymtade under de tryckta raderna. Jag hade hoppats att hon i sin nästa bok skulle skriva ännu mer som Mare Kandre, ännu ursinnigare, att hon där skulle framträda i helfigur och avstå från allt hemlighetsmakeri.

I Aliide Aliide har det hänt.
    Här har hennes språk fått en ny myndighet, en ökad poetisk ärlighet och täthet, som inte lämnar rum för några invänd-ningar. Nu har hon brutit genom ljudvallen och kan fritt förfoga över sina stora tillgångar, säga vad hon vill på det sätt hon vill.
    Romanen beskriver en cirkel. Läsaren följer omkretsen be-tagen, under stigande spänning, till dess att den krökta linjen sluter sig och gåtorna får sin förklaring. är mycket tillfred-ställande, ur romanteknisk synpunkt inte minst.
    FÖR ATT SKILDRA ett barns stumma lidande i en värld, som

envist vägrar att förklara sig, an-vänder Mare Kandre hämningslöst alla uttrycksmedel som står en begåvad vuxen författare till buds. Det handlar om de första åren i den utdragna katastrof som i barm-härtigare sammanhang brukar kallas ett människoliv, om Aliides första åtta år. Men författarinnan är inte barmhärtig, hennes hjältinna är grym, främst mot sig själv, för hon saknar totalt den själsliga meka-nism som sorterar bort de smärt-sammaste upplevelserna. En liten flicka blir våldtagen. Nej, inte av någon lismande god vän till familjen eller en ful gubbe i parken. Första gången är det en obegriplig bild som våldför sig på barnet, andra gången sker det när en intet ont anande skolläkare i all anständig-het undersöker hennes nakna kropp. Dessa två incidenter störtar barnet i en avgrund av självförakt, självhat och farlig förvirring, eftersom bilden - vars innehåll inte bör avslöjas, läsaren skall behålla glädjen att på slutet få se bitarna falla på plats - denna tarvliga lilla tavla berövar barnet livstilliten och doktorn, med sina trötta gamla händer, stjäl hennes identitet...

ALIIDE HATAR och lider i ett slags behärskad panik, hon tiger, inte bara av nödtvång utan, också av stolthet, lika med - det münchhausenska självlyftet, hennes dagar är en räcka chocker, hon kan inte freda sig för sin sagolika känslighet, nätternas mar-drömmar tär på hennes krafter. Som så många andra barn har hon bara sig själv att lita till för att få någon ordning på tillvaron, sin egen sega tåga. Det går så små- ningom, med konstens hjälp, när Aliide börjar på sin första roman och därmed tar ett första steg ut ur förvirringen och hjälplösheten. Läsaren gläds åt att ett kapitel består av ett enda ord, "NEJ", i versaler. I jämförelse med ett barns helvete är Dantes ett ganska anständigt ställe. De vuxna förtappade vet varför de befinner sig där. Ett barn vet inte varför det hamnat i sitt helvete, men det gör Mare Kandre. Hon har skrivit en underbar bok om detta.

RITA TORNBORG