Hon är liten, liten. Svartklädd, allvarlig och bestämd.
   Men smilgroparna kommer fram när hon säger:
—Att skriva är som att diska och städa, förstår du. Det är något jag måste.
    Mare Kandre: författarinna, 1,57 lång, 22 år gammal, född i Söderala i Hälsingland, "innerst inne punkare".
— Ord är fruktansvärt viktiga. Om jag inte skriver så blir det aldrig sagt.
—Även om ingen lyssnar på mig nu vet jag att de kommer att göra det i sinom tid.
    Hon säger det inte på något skrytsamt sätt - det är inget göra-sig-­märkvärdig-snack. Det är bara sagt med största övertygelse.
    Och mitt i alltihop är hon livrädd för att låta "kaxig". — Det är inte klokt, min första bok har inte kommit ut än, och här sitter jag och snackar.
    Det mesta Mare hittills skrivit handlar om en resa hon gjorde när hon var åtta år mellan Vancouver i Kanada och USA:s östkust tillsammans med sina föräldrar och sin bror Lasse. I novellerna har Lasse blivit "Astrid".

Resan var viktig. Det var resan hem till Sverige efter två år i Kanada och det var "resan från barndomen".
—De lyckliga barndomsåren var slut sen. Det var inte ett dugg kul att komma till Sverige. Jag och Lasse pratade engelska och var plötsligt tvungna att lära oss göteborgska.
    De första åren i Göteborg blev svåra. Mare gillade inte sina klasskompisar ("vidriga medelklassungar som bara sa sånt som de hört sina föräldrar säga"). Hon passade inte in.
      Inte förrän hon hittade punkarna.
—Både jag och Lasse blev punkare. Allt kretsade kring musik under den tiden. Då var jag ännu svartare än nu och det jag skrev var mörkt.
—Det där med punken gick nog aldrig över även om jag inte klär mig så längre. Innerst inne är jag fortfarande punkare.

   Göteborgsdialekten sitter kvar fast Mare flyttade till Stockholm när hon var 17 år. Allt hon säger låter mjukt och vänligt.
   När Mare skriver går det mycket långsamt. Ibland blir det inte mer än en mening om dagen.
   Hon skriver hela tiden. Det är bara det att det måste vara de rätta På-pricken-orden.
—Jag har skrivit sen jag var 13. Först på engelska. En gång skickade jag runt mina manuskript till en massa engelska förlag. Jag fick tillbaka en hel hög med vänliga brev där det stod att det jag skrivit tyvärr inte kunde publiceras.
   Jag blev inte alls ledsen - jag tyckte det var fantastiskt bara att de hade svarat
   Svenska är inget vidare språk, tycker hon. Det finns alldeles för få svenska ord. Älsklings-författarna är engelskspråkiga: Virginia Woolf, Sylvia Plath, Emily Dickinson.
   Hon har andra intressen än ord. Tillsammans med en kompis är hon duon "Global Infantilists" som spelar annorlunda synthesizermusik. Och hon ritar och målar, illustrerar sina texter.
    Fast det är inte viktigt alls — för viktiga är bara orden.
    Det var bara några månader sedan hon flyttade ifrån familjen. Nu bor hon bara ihop med Holger, som är en stor vit honråtta.
    Efter att ha arbetat på sin pappas firma har hon tillräckligt med pengar för att bara kunna skriva.
    "Dextropur-texter" ska det vara - som går direkt ut i blodet.
    Hon berättar om det bästa som hänt henne:
—En gång kom det fram en kvinna till mig och sa att hon läst en av mina noveller. Sen hade hon drömt om det jag skrivit hela natten.
—Tänk att skriva så att man hamnar i okända människors drömmar!

ANNA THULIN