«Till föregående sida

« Åter till 'Varia'

forsen eller stranden vid havet, med Mamma och Pappa på tryggt avstånd.

"Musslorna är små och svarta, skalen räfflade som naglar. Små hjärtan och lungor slår där inne men vi bänder ändå upp dem och letar efter pärlor vi vet inte finns, firar ner dem i vattnet som beten."

—Från början tyckte jag inte ens om böcker, så det är lite lustigt det här med att jag började skriva. Det har blivit en lustbetonad tvångsgrej och nu måste jag skriva. Jag har arbetat med "I ett annat land" länge, länge. En mening här och ett ord där.

"... och när vi fattar den stora, röda gripklon förstår vi att den fortfarande spränger av krabb-hjärtan, krabbdrömmar och krabbminnen, att den bara stannat, helt flyktigt, som en klocka."

—Jag började skriva i de out­ härdliga tonåren, en tid som jag är glad att jag är igenom. Det var inbjudande att söka sig tillbaka till den lyckliga barndomen. Det man skriver bottnar ju alltid i en själv på något sätt, tror jag, det måste ha roten i ens egen värld. Fast det är inte bara att sätta sig ner och skriva som det är, för det är nästan aldrig som det är.

Lyckligaste dagen
—Den dagen boken blev publicerad är den lyckligaste dagen i mitt liv!  

Jag trodde nog att de skulle tycka att det var bra, men jag visste ju inte... Och det är nu det svåra börjar. Plötsligt duger ingenting jag skriver, allt är kass. Jag känner förvänt-ningarna på mig. Men jag skall ändå försöka försörja mig på att skriva. Avlägsna verkar de mörka tonåren i Göteborg. Trots att Mare av kompisarna blev utsedd till blivande "socialfall" slutade hon skolan direkt efter nian. Det land Mare nu beträdde var musikens, och till-sammans med sin bror bildade hon ett punkband redan för sex år sedan. Så reste hon som 17-åring till London för att gå på konstskola och när hon återvände efter ett år, var det länge London som stod för "livet".

Engelska favoritspråk
—Engelska är mitt favoritspråk. Jag läser nästan bara på engelska och även om jag inte läser mycket läser jag samma böcker om och om igen. De "gamla engelskorna" och ameri­ kanskorna Emily Dickenson och Sylvia Plath. Jag har börjat skriva på engelska också, det är svårt, men ger så många ord att välja mellan.
Mare drar då och då handen genom sitt korta hår, som hon har klippt själv, och så drar hon lite i sina örhängen.
— Förr trodde jag inte det fanns någon större skillnad i sätten att skriva mellan män och kvinnor, att det där med kön bara var tjafs. Men jag märker nu att det jag skriver går att spåra ända till Mary Shelley, som skrev Frankenstein, att vi använder samma symbolspråk och att det betyder samma saker.

—Jag läser ju nästan bara kvinnliga författare och det är ju inte för att de är kvinnliga författare. Manliga författare hamnar ofta i det stora, lite svulstiga. Sanningen, det som finns där ute, stora kulisser. Kvinnor håller sig till det som är nära och har koncentrerat sig på att skriva det som finns runt omkring. Inom poesin däremot läser jag Rilke. Rilke är ett måste. Musiken tillhör fortfarande Mares marker och hon sjunger i duon Global Infantilists som kom med sin första LP i höstas. Nu skriver Mare sånger vid sidan om bandet och ska själv spela in en platta i höst.
—Jag skall försöka klara av det själv, för hittills har jag nästan alltid fått hjälp av en arbetskamrat med att fixa och dona. I och med att boken blev antagen, har jag fått lite fastare identitet -- måste bli vuxen nu - och kan inte längre bara flyta omkring.
    Säger flickan på konditoriet som en gång satt vid forsen och betraktade den döda hunden:

"Jag lyfter huvudet. Det är tungt, fullt, som av vatten eller sand. Det höga brusandet söver och dövar. Jag tänker: när jag är död är jag allt detta. Ser, med hela min stam och blomma, och inte bara med det lilla ögat."