Per Svensson minns åttiotalet och blir nostalgisk
Bläddrar igenom en BLM-bunt från 80-talet, och blir nostalgisk. Inser att jag innerst inne fortfarande har ett förhållande till mönstrade italienska tröjor och uppblåst syntpop.
- Det är ju /.../ slående i den unga åttiotalslitteraturen att sociala och politiska ställningstaganden nästan helt lyser med sin frånvaro, konstaterar kritikern Oscar Hemer i ett "samtal om postmodernismen och den skandinaviska åttiotalslitteraturen" i BLM 4/87. Han ställer sedan en lät ledande fråga:
- Men menar du att det är oförenligt med ett postmodernt medvetande att ta ställning?
- Ja, jag menar nog det, svarar hans samtalspartner, litteraturvetaren Rikard Schönström.
Åttiotalet var ett självmedvetet decennium, genomsyrat av övertygelsen att det var a n n o r l u n d a än, till exempel, 70-talet. Armani i stället för Klara Arbetarebod. Det karaktäristiska för "den unga åttiotalslitteraturen" var just dess självmedvetenhet, för att inte säga självupptagenhet. Var man åttiotalistiskt renlärig kunde man hävda att litteraturens enda möjliga tema var litteraturen själv. Det var mycket tal om text och skrift och språkarbete och metapoesi.
- Vad man saknar hos den unga generationen är kanske ett visst mått av berättarglädje, medgav Schönström, i ett understatement, mot slutet av samtalet. Men, tillade han, "hos en del av de kvinnliga författarna flödar fantasin. Mare Kandre och Marie Hermansson har ju skrivit ett slags fantastiska berättelser eller sagor."
Nu är Mare Kandre borta. Yngre författare som Daniel Sjölin och Lars Mikael Raatamaa har efter dödsbudet vittnat om hur mycket hon betytt för dem och den samtida svenska litteraturen.
När jag bläddrar i de gamla BLM-numren aktualiseras ändå en fråga jag en tid funderat över: nästan ingen i "den unga åttiotalslitteraturen" har gjort en Kent (för att nu ta ett exempel från en annan sfär)- tagit det sista och avgörande klivet från klubben till stadion.
Den "unga åttiotalslitteraturen" födde flera fascinerande, imponerande, egenartade och i vissa fall geniala författarskap men få om ens några med den självklara ställning hos b å d e kritik och publik som ett antal författare från tidigare litterära generationer, också de i många fall till en början "svåra" och "smala", så småningom fick: Sara Lidman, Göran Tunström, Sven Delblanc, PO Enquist, Lars Gustafsson, Kerstin Ekman...
(Undantaget som bekräftar iakttagelsen skulle kanske vara Björn Ranelid, men han var, vill jag ändå minnas, ändå lite av en outsider i ett 80-tal där Ulf Eriksson, Ann Jäderlund, Katarina Frostenson och Stig Larsson utgjorde kärnan.)
Åttiotalet var kanske helt enkelt för troget sin självbild, för misstänksamt mot "de stora berättelserna" - och lämnade fältet fritt för aktörer med färre skrupler.
Mitt i åttiotalet, 1986, gav Jan Guillou ut första delen i något då så otidsenligt som en svit tjocka agentromaner med inte alltför blygsamma politiska pretentioner.
Den svenska litteraturen har ännu inte återhämtat sig.
| Av PER SVENSSON | |
| Publicerad: |
2005-04-04 12:17 |