(DN 18 maj 2005)

Det är okej med ett friår, Döden

Nog. Nog nu. Jag mäktar inte med mera död, jag kan inte ta in fler avlidna. När "P 1 Morgon" i måndags repeterade tsunamikatastrofen, citerade sig själv från annandag jul och lovade fortsätta flodvågsminnena hela veckan stängde jag av.

Det räckte gott och väl att tänka på Monica Zetterlunds dödsångest under förra helgen. Läsa runorna. Hulka till alla häftiga låtar hon sjungit in.

Minnas den gång jag fick äran att intervjua henne, i just den där lägenheten på Birger Jarlsgatan. Hon utstrålade benig integritet och där satt jag, plågsamt blyg och fascinerad av hur lik hon var Greta Garbo, särskilt i profil.

Döden har arbetat på övertid på sista tiden och nu borde det vara dags för den fäktande liemannen att coola ner sig ett par hack. Ta kompledigt, helst ett friår, sätta sig på en stubbe och begrunda sin vanvettiga framfart.

Kanske kunde han försöka bli en smula mildare mot de arma människorna. Vi tål faktiskt inte hur mycket som helst. Ska man få rum med Uzbekistan också?

Långsemester. Bra! Då kanske också mediernas dödsfixering kan avta. Dödens medieutrymme det senaste halvåret har verkligen varit makabert stort. Fin fot i liemannens ledband. Stramt koppel. Voff.

Samtidigt som Zetterlunds död gav ekon under hela pingsthelgen - vilket var rätt, den bästa ska få ta plats! - var det dessutom dags för SVT att gå ännu ett dödsdömt varv kring styckmordet. Catrine da Costas död har onekligen gett liv åt väldigt många. Kalla kulor.

Hos Carin Hjulström-Livh satt härom kvällen Fritidsresors Lottie Knutsson och såg märkvärdigt upprymd ut. Hon burrade upp sina änglavingar och vinkade med dem till publiken. Hon ombads att prata om skrönor som uppstår vid katastrofer.

Var det sant det där om elefanterna som varnade människorna? Eller trädgrenen som visade sig vara en orm? Troligen inte.

Hon talade om hur viktigt det är i panikens stund att sortera tokeri från sanning, ja, att agera vid rätt tillfälle.

Hur fick Knutsson sina änglavingar? Varför? Jo, för att hon råkade vara engagerad och duktigt sköta sitt jobb i en tid då sådant är sällsynt. Eller?

Nog med död nu! Ingen av mina närmaste har dött, men däremot många betydande personer. Påven struntar jag i, även om det ständiga sorgemalandet efteråt gick mig på nerverna.

Däremot är det lite väl många författare och artister, som gjort absolut avtryck, som dött.

Det var svårt att smälta att Mare Kandre hade dött, författargeniet som var nästan jämngammal med mig.

Hon slapp förvisso mediepådrag, hon skrev nämligen inga deckare. Eller självbekännelser. Hon var inte heller någon självgod krönikör med krystade idéer i en helgbilaga.

Hon gick sin egen hårda skola och där följde hon bara sitt eget väderkorn. Hon var släkt med Björk och Stina Nordenstam och gav aldrig ut något slätstruket.

Mare Kandres namn låter som någon figur i hennes böcker. Hon skrev om äckliga flickor med dödsångest som hette Aliide eller Ildre. För mig hade de änglavingar.

Kandre och Zetterlund, två av mina favoritblondiner är borta.

Time out för Döden, tack.