Men sedan kom jag åter att tänka på människorna!
     Sedan kom jag åter, i min djupa bedrövelse, att plötsligt minnas människorna och greps av lycka,
     blev till mig av glädje,
     tänkte på deras hår, ansikten själar och drömmar och
att de alla,
     precis som jag,
     i likhet med dig,
      så som vi,
     levde i städer som dessa,
     i denna tid och inte i det förflutna
      utan här och nu,
      klockan tre,
      idag!
     Och jag begrundade allt de gjorde i denna stund,
överallt,
     i Katmandu och Berlin,
     i Bhopal och Tibet,
     kokade vatten, grälade, mindes och slogs,
     försökte lösa egendomliga matematiska problem,
skrattade och öppnade brev,
     grät över något de hört eller gjort, bakade bröd, stämde pianon, kräktes och dog,
     och vid åsynen av de enklaste små ting brast jag själv i gråt,
     men inte av förtvivlan,
      inte av bedrövelse, nej,
     snarare av tacksamhet över att vi alla ändå är som ett
och mycket lika.
     Förenade, alla, i den mänsklighet av vilken vi,
     alla,
     är en oersättligt ringa del och
     dödliga alla (men skrämda av detta).

     Alla med lidandet gemensamt,
      himlen över oss och jorden fylld med döda,
inunder oss.
      Och alla lika märkligt skapade med
     händer och lungor,
     det ena med det andra,
     alla produkter av ämnen såsom syre och kött,
     såsom jord,
     och alla styrda av känslor som plågar
oss och
     alla lika sammansatta,
     men därefter åter lika splittrade och
rädda,
     alla förtappade,
     hänvisade till att leva och lida,
     alla många, mycket små och
     stundtals, som nu,
     som jag och du,
     djupt bedrövade men likväl,
     f örundrade över allt vi ändå är och har.

UR DELIRIA AV MARE KANDRE (MED TILLSTÅND AV FÖRF.)

Dikten, som är skriven av Mare Kandre, hittade jag när jag bläddrade i
"Stora boken om kristen tro". En bok med 383 sidor för 100 (?) kr!, säger
Monika Fredriksson.