Den officiella webbplatsen för Mare Kandre

Litteratur
Mare Kandre
Hetta och vitt. Berättelser
Albert Bonniers förlag

I MARE KANDREs roman-världar korsas äckel med lust, smärta med skönhet, tvång med frihet. Människan är en ensam kropp i en främmande värld och hon får den inte att gå ihop. Oförstående överskrider hon gång på gång den ordning som är given och beseglar därmed sitt öde. Det är ofta mycket vackert och nästan alltid oerhört sorgligt. Men Kandre väcker inte bara förtvivlan hos sin läsare. Hon utlöser också aggressioner. De sociala tabun och förbjudna begär berättelserna kretsar kring artikuleras inte ostraffat. Det normalas polis gör sig påmind inom oss. Vilket är en obehaglig men viktig erfarenhet. Man tvingas rannsaka sin egen reaktion. Det vill säga läsa mycket långsamt och väldigt noggrant.
  Och då händer det att man gör oväntade upptäckter. Till exempel att denna litteraturs längtan till överskridandet ibland själv går över styr. Upproret mot den normala ordningen kan sluta i ett knäfall för en annan och minst lika auktoritär ordning: i hennes roman "Quinnan och Dr Dreuf" en hemlig lust till underkastelse, i den skräck-romantiska sidvändaren
"Bestiarium" en mytologisering av symbiosen.
  Efter dessa ska vi säga inte helt lyckade böcker står Kandre i dag inför ett vägval. Antingen fortsätta på den inslagna vägen med dess förvända begär och småunkna litteraturkitsch. Eller återknyta till det tidiga författarskapets ogarderade, mångtydiga gestaltning av människokroppens utsatthet i en obegriplig värld.
  Kandre väljer fel, åtminstone först.
BERÄTTELSE NUMMER ETT i dagens novellsamling "Hetta och vitt" är lika sirlig som någon sin nittiotalsromanerna. Det är en kokett litteratur med fresk och stuckatur. Man bläddrar skyndsamt förbi.

  Sedan händer något. Det påstridiga patoset försvinner. Meningarna träder fram med en naturlig auktoritet. Berättelserna framkallar varligt och osökt sitt ämne. Och jag får skamset revidera min dom. Trots – eller kanske på grund av – att novellerna i "Hetta och vitt" håller tämligen låg profil är det Mare Kandres starkaste bok på mycket, mycket länge. 
  Människorna i dessa berättelser delar en stor ensamhet. De lever i stundens förvirring och tycks sakna fästpunkter i sitt eget liv. En liten flicka går medvetet bort sig i en stor skog. En kvinna på väg på charterresa tar i stället ett plan till en oroshärd på Balkan. En man deltar i stormningen av en by, men räddar ett barn och deserterar.
  Så dubbelkopieras gestalternas inre gränstillstånd med samtidens yttre katastrofer. Det kunde ha verkat påklistrat, men fungerar precis tvärtom. Kandre lyckas skriva sig in bakom tv-bildernas flimrande likgiltighet och gestalta människor som är lika hjälplösa i sin längtan som de är plågade av en fruktansvärd verklighet.
  Det är styvt gjort. Om litteraturen har ett privilegierat perspektiv på världen så är det ju detta. Att synliggöra utsattheten utan att förtingliga den.
  I DEN SISTA NOVELLEN finner en ensam pojke en död flicka i en sjö. Detta är först förfärligt för honom eftersom han själv inte vågar leva, förstår man. Men då han till sist verkligen förmår se den döda flickan löses han ur den inre isolering som hem-söker människorna i Kandres bok. Det är ett vackert slut, tycker jag. Gemenskap är trots allt möjlig: "Och i samma stund ropade någon hans namn uppifrån skogen och han vände, sprang in i skuggorna bland träden, vidare ut i det höga gräset, och anslöt sig, äntligen, för gott, till de andra."

Thomas Götselius
kultur@dn.s