KANDRE
- att stiga ner i helvetet
utan att förgöras. . .
Mare Kandre
ALIIDE, ALIIDE
Bonniers
Tidigare har hon befolkat detta barndomslandskap med närmast allegoriska figurer. hon har varit något av en Rousseau som möblerat ett dockskåp med bryllingar till de kära vännerna från Mumindalen, varpå hon tänt spökbelysningen. Anslaget har varit naivistens, också när hon velat skrämmas. I den nya boken har det skett ett brott mot ett tidigare formspråk, så dramatiskt och tydligt att man kan tala om ett konstnärligt språng: bort från det drömska och symboliska, in i en mycket konkret värld av slitna förortsmiljöer och pissluktande prång och ett glesbygds-Sverige fyllt med skrällande tystnad. Den står farföräldrarna för: en ordlöshet som kan låta ana det värsta, fast värre. Åtminstone för den åttaåring som har antenner att inregistrera hemska spänningar och det outsagdas kraftfält med. Aliides sensibilitet är av den art som i alla lägen förmår uppleva livets essens och grundvillkor som ett ständigt och rasande drama på liv och död.
Inte minst gäller det hennes egen existens, ständigt utsatt för hot, och drabbad av oförståelsens brutalitet, eller svekets knivhugg. Eller bara tystnadens likgiltighet
behöver vara lik-
giltighet men som
upplevd genom
egots filter blir till likgiltighet.
Det man möter är en liten flicka som i varje stund är beredd på det värsta, ja inte räknar med något annat men har garden uppe för att trotsa alltings djävlighet.
Det finns vilopunkter. Lillebrodern Indrok är en, han är -- utan att veta det - en hemlig bundsförvant, som hon vill skydda mot allt ont. Kompisen K. är en annan. Till-sammans gör de fantastiska utflykter i den vardag som från en höjd på cirka 125 cm kan inrymma de mest osannolika spänningar och kittlande hemskheter. De utforskar bakgårdar, parker, de går vilse i ett museums labyrintiska underjord. När K sedan stöter bort henne, tubbad därtill av sin skitförnäma morsa, drabbar det henne med kraften hos en arkebuseringskula.
Någonstans har Aliides sårighet grundlagts, och det är tur att Mare Kandre inte går närmare in på det. Då hade hon plumsat ner i det trista psykologiserandet och skuld-utpekandet och bortförklarandet och det som är romanens bärande element och sammanhållande bjälkar, det uppskruvat paranoiska, hade brustit. I stället för konstverk hade vi fått banal terapitext. Styrkan med romanen är just den konsekvens med vilken den gestaltar barnets för omvärlden dolda, mycket behärskade helvetestillstånd. Det ges inga nödutgångar, inga smitvägar. Barnets universum lämnas intakt. Det ges inga alternativ. Mare Kandre förser oss inte med något korrelat, någon beskäftig röst som balanserar och
lägger till rätta och ser ”hela sanningen”. Ångesten är själv-upptagen, den har inget med förnuft och perspektiv att göra, och Mare Kandre låter Aliide ge sig hän åt den, så långt det över huvudtaget är möjligt. Det betyder att inåtvändheten och ego-centriciteten ibland kan accelerera till de formidabla och skrämmande höjder, där plötsligt det absurda tar över, och det enda som återstår är gapskrattet. Det försonande, det genomskådande, hur knäppt allt kan bli!
Detta hos läsaren, men ibland också hos barnet. Hon är hud- och skydds-lös, men hon är samtidigt i växandet.
Det Mare Kandre uppnår med att inte lämna henne på halva vägen utan dra åt skruven hårdare och hårdare tills den brister - det är att barnets ångest blir en Beckett- ångest. Djupt känd - och samtidigt lite löjlig. Men aldrig löjeväckande.
Det som lyfter denna bok över det vanliga, och över det Mare Kandre hittills skrivit, det är kombinationen av hänsynslös inlevelse och distansen till skeendet, till det psykiska tillstånd som skildras. Men det är en distans som närmast är omärklig, den manifesterar sig inte i det skrivna utan i berättan-dets form. Mellan raderna, som det lite slarvigt brukar heta. Mare Kandre berättar om ett barndomstillstånd, hon förstår det fuller väl, hon kan identifiera sig med det men utan att dela det. Hon förmår kliva ned i helvetet utan att förtäras och uppslukas.
Kort sagt: en genombrottsbok.
Gunder Andersson