MARE KANDRE är tjugoett år men ser mera ut som sexton. Ganska kort, späd, ett runt ljust ansikte med skygga, livliga ögon och håret i en blek, rufsig tofs ovanför nacken. Hon är mycket olik den jag väntade mig att finna, utan att jag därför kan säga vad jag väntade mig. Men en debutant som skriver en så färdig, känslig och poetiskt säker prosa, nog borde hon vara :.. ja, åtminstone lite längre?
  För ett par månader sedan blev hon klar med sin första bok. Den var inte stor, inte tjock, innehöll inte ens särskilt många ord. Men nu var den färdig. Det fanns inget mer att lägga till eller dra ifrån. Hon hade arbetat med den sedan hon var tretton. Det var då hon började skriva. "Mest barndomsgrejer... antagligen för att det var så sorgligt att inte få vara barn längre."

Hon säger att hon sparat meningar sedan dess. Använt dem om och om igen, vänt på dem, slipat dem. Nu finns de i boken, "först nu kändes det helt rätt". Boken heter "I ett annat land" och rymmer sju korta berättelser, eller kanske snarare bilder, från hennes barndom. Litteratur­sidan publicerar en av dem här, "Hetta", som handlar om när Taat, Mares morfar, dog.
— Det är bilder som jag bär med mig, som kommer igen, säger hon. Det är minnen som blandas med saker som man tror är minnen, men som inte är det och kommer flytande upp till ytan utan att man vet vad de betyder.
  De bilderna arbetar hon med när hon skriver, gör om dem till ord, meningar. Några meningar om dagen.
— Jag tycker inte om när det är för mycket ord. Det blir så blaskigt då.

Därför tog det några år av dagligt och tålmodigt arbete att bli klar med boken. I augusti i år var den klar. Då gjorde hon en lång lista över alla bokförlag hon skulle besöka.
— Men jag visste själv att den var bra. Även om inget av förlagen skulle vilja ha den.
  Hon kom bara till det första. Bonniers ger ut hennes bok nästa höst. BLM har antagit en berättelse till sitt debutantnummer. Bokförlaget Prisma har henne med i en kommande debutantantologi - men allra först kan ni läsa henne på denna sida. (I mitten av november kommer Mare (uttalas med ett långt, öppet a) dessutom ut med sin första LP "A sense of

belonging", tillsammans med kompisen Olle Schedin. "Global Infantilists" heter bandet som nu blivit en duo. "Global", ja, det är ju global, och "Infantilists" ... ja, det betyder väl lite baby, lite barnsligt så där, förklarar Mare på min fråga.
  Att göra musik är roligt - men inte som att skriva. Att måla (hon har gått på konstskola i London) är roligt - men inte heller som att skriva.
— Det är mer som terapi, ungefär som stickning; lite blått häruppe och lite grönt nere i hörnet. Att skriva är mycket mera allvar, mycket mera ansträngning, då är jag mycket mera noggrann.
  Hur det började? Vad hon hade för förebilder?
— Jag gick i grundskolan, vantrivdes, skolkade. Tog cykeln in till stadsbiblioteket i Göteborg ... där satt jag hela dagarna och läste.
— Först var det bara D H Lawrence, sen hittade jag Sylvia Plath! .
— Och Dylan Thomas ...
— Och Emily Brontë ... hon var min stora idol ... och Emily Dickinson, Emily Dickinson!
— Helst läser jag på engelska, förklarar hon. Det glöder mera då, det är så klumpigt på svenska...
 Hon bodde två år i Kanada när hon var fem och sex år. "Pappa fick jobb där... de ville väl söka äventyret." Åren i Kanada har gjort ett outplånligt intryck på henne. När hon var sexton var kanadensiskan Margaret Atwood hennes litterära idol. Flera av berättelserna bygger på "bilder" från de kanadensiska barndomsåren.
— De där åren ... de finns som en naturkraft i mig... bergen, slätterna, skogarna, havet. Det var så stort, så väldigt... där ser man verkligen hur liten människan är.

Kanske har åren i Kanada betytt mycket mera än hennes estniska bakgrund. Mamma är född i Estland, flydde under kriget med mormor och syskon i en fiskebåt. Pappa är svensk.
— Estniska var mitt första modersmål... men inte kan jag känna något särskilt för Estland. Det land som fanns finns ju inte mer... för resten kan jag inte känna för länder. Varken för Sverige eller Estland. .
— Engelska däremot betyder något för mig, som språk. Jag tycker inte jag skriver på ett svenskt sätt - men kanske svenska på ett engelskt sätt.
  Nu vill hon gärna pröva något nytt. Kanske försöka skriva en pjäs?

Eva Ekselius