Att skåda sig själv i sin nästa
Mare Kandre fångar bilder ur nyhetsflödet - och låter dem sedan växa
Boken: Mare Kandres nya novellsamling är som ett febertillstånd i vilket samtiden ständigt tränger sig på.
l en av de starkaste novellerna i Mare Kandres samling Hetta och vitt drabbas en soldat, utan logisk förklaring, av en isande klar beslutsamhet. l utmattningen efter en fruktansvärd bymassaker finner han ett överlevande spädbarn - och i stället för att med van hand kasta in det i likeldarna för han barnet till sitt bröst. Han tar av sig uniformen och byter kläder med en av de mördade. Och han känner att han från den stunden är far lika mycket som han var det skal han lämnat. l en annan av novellerna väntar en kvinna pä sitt flyg till semestervärmen. Under väntan överväldigas hon av en drift att byta biljetten mot en med destination Balkan. Hon gör det, tar steget in i förstörelsens landskap. Hon förlorar sitt pass inklämd bland hemlösa på ett lastbilsflak och blir en av dem, de namnlösa, i ett vidsträckt flyktingläger. l ett av tälten finner hon en gamling med utsträckt hand att ordlöst ge sin tröst.
Är inte detta humanismens yttersta bevis? Att kunna vända sin blick och se sig själv i sin nästa? Mare Kandre har länge arbetat i detta inlevelsens fält och visat hur människors identiteter är genomsläppliga för varandra på gott och ont. Ja, också på ont: inte sällan har hon skrivit om destruktiva symbioser.
l romanen Bubins unge (1987) häver en flickkvinna ner en unge i en brunn för att bli av med sin egen sårbarhet, l Aliide, Aliide (1991) gröper en äldre släktings övergrepp ett svart hål i flickan Aliide. Det finns ingen pålitlig gräns mellan yttre och inre. Och särskilt inte hos ett barn. l ett par av novellerna i den nya boken är det just den vuxnas skräck för barnets "allomfattande väsen" som gestaltas. En ung mamma kan bara älska sitt barn när det sover, när den förtärande blicken är dold. En annan fantiserar under graviditeten om hur hon ska döda barnet om det är en flicka "det är ju något med själva könet, hur det ser ut, det fysiska ... klibbigt, vätskande som ett illa läkt sår, som ett ställe mellan benen där någon huggit i en, bitit en, försökt spetsa en på en påle för att man annars aldrig skulle dö ordentligt ..." Så projicerar kvinnan sitt självhat och gör det till en arvsynd att besvärja.
l de flesta av novellerna är stilen som ett febertillstånd, de glansiga blickarna är många. Ibland är diktionen mera vardagligt talspråklig, ibland överväger mystiken, med ett vidhängande äldre språk som kan påminna om en Carl-Johan Vallgren på infernaliskt humör. Flytet i språket låter ana att författaren går djupt in i sina gestalters psykologi och så att säga lever fram dem.
Det som skiljer Hetta och vitt från Kandres tidigare produktion är samtidsanknytningen i flera av novellerna. Författaren fångar bilder ur nyhetsflödet, internaliserar dem och låter dem växa. Att arbeta med dokumentärt material skapar alltid etiska frågeställningar. Chefredaktören för tidskriften Le Monde Diplomatique Ignacio Ramonet har skrivit om bild-"journalistikens" uppluckring av begreppet information (ett utdrag ur hans bok La tyrannie de la communication finns i tidskiften Ord & Bild 4-5/2000). Nyhetsförmedlingen har under tv:s inflytande kommit att handla om att visa skeenden snarare än att förklara dem, menar Ramonet. Innebörden i att se Arafat skaka hand med Rabin förväxlas med innebörden i att förstå en överenskommelse mellan PLO och Israel.
Om det är journalistikens uppgift att återupprätta ett faktasammanhang kring de bilder vi bestrålas med kanske det är konstens roll att skapa ett upplevelsesammanhang. Jan Troells film Il Capitano och Bengt Ohlssons pjäs Kode ställer inte bara frågor till materialet, utan också till oss som tar del av det.
När jag först läser Mare Kandres novell om de stillastående dagarna efter brandkatastrofen, innan Monas kropp återfinns i askan, finner jag den smärtsamt spekulativ. Samtidigt vet jag att denna läsning är min första verkliga minnesstund för Mona. Texten öppnar på sina egna villkor ett rum där sorgen får tid att verka.