Aftonbladets kulturredaktions recension:

Kvinnoäcklet
I tidningsklippen om Mare Kandres person och författarskap slås jag av något oåtkomligt i hennes framtoning. Bakom den vanliga bilden av den purunga debutanten som omedelbart fick alla kritiker att trycka henne till sina hjärtan i början av åttiotalet, under de förväntade intervjuerna med den tuffa, blonderade och svartklädda punksångerskan, den debuterande målaren, det alltmer framgångsrika författarskapet fanns andra anade erfarenheter. Ibland framskymtar i intervjuerna en anklagelse för svartsyn eller rent av en dragning till det morbida, det mörkt lockande och ändå fasansfulla.
    Jag har undrat: Var finns Mare Kandre i den symbolvärld hon rör sig inuti, vilka erfarenheter döljer sig bakom den mörka symboliken i hennes romaner? Eller är suget ner i det perversa, det otäcka, det vidriga, det äckliga en stil, ett språk? Ett forskningsprojekt - kanske om hur världen kan se ut genom äcklets och hatets perspektiv? Ett svenskt försök att skapa litteraturens Twin Peaks?
    Varför utstofferar hon sina texter till ett skräckkabinett i 1800-talets gotiska romangenre som i Bestiarium om inte för att erövra ett nytt språk att förklara världen? Ett språk att kartlägga en sida av det mänskliga som är bortträngd och förnekad i den moderna prosans intellektuella medelklassmiljöer.
    Hennes nya novellsamling Hetta och vitt bekräftar hennes position som en säregen språkkonstnär med stark känsla för både form och fantasi. I tretton berättelser naglar hon fast männi-skan i hennes kamp mot ondskan, mot meningslösheten, mot skräcken och livsäcklet. Mitt i vardagens trivialiteter döljer sig på ett kafkaaktigt sätt något undflyende ondskefullt som vi inte har ord för. Han som inleder ett samtal med dig på kaféet antar alltmer hotfulla anletsdrag, infilt-rerar din vardag och dina framtidsdrömmar med sina vidriga insinuationer. Hon som uttröttad kommer hem från jobbet och ska lägga sin tvååring växer till ett monster med sitt hat mot den skrikande och snoriga sonen som parasiterar på hennes liv. Kolsvarta berättelser från folkhemmets undre värld.
Modersmonstret, kvinnoäcklet, självhatet är teman som Mare Kandres återkommit till i sitt tidigare författarskap i verk som Bestiarium och Bübins unge från 1987. I den nya novellsamlingen är det moderns äckel inför det flickfoster hon väntar, äckel inför själva kvinnoköttet, som står i centrum: "Men förstår du då inte, det är ju något med själva könet, hur det ser ut, det fysiska ... klibbigt, vätskande, som ett illa läkt sår, som ett ställe mellan benen där någon huggit i en, bitit en, försökt spetsa en på en påle för att man annars aldrig skulle dö ordentligt; en öppning, alltid en öppning, och därinne finns bara intighet och mörker ..."
    Är detta rena perversionen eller är det som Nina Björck föreslår i en recension en del av kvinnoblivandet i en kultur där mötet med den "alteritet" som Simone de Beauvoir beskriver i Det andra könet är oundvikligt? Att möta sig själv inte som subjekt utan som Det Andra kan förvandla mig till skalbagge som hos Kafka eller till ett vidrigt kvinnokött.
Men Hetta och vitt innehåller också en annan typ av samtidsberättelser, kvinnan som ångrar sin semesterresa på Arlanda och stiger på ett plan till en krigshärd, kanske Kosovo, för att konfronteras med sitt eget liv, sin egen dödsskräck men också sin egen längtan efter godhet. Att få hålla någons ångestkalla hand till tröst i ett tält i det oändligt stora flyktinglägret som kunde vara världen är kanske den mening hon söker.
    Men Mare Kandre blir inte lika övertygande när hon ska gestalta godhet. Men i utforskandet av de svåra ofta skuldfyllda erfarenheterna är hon oöverträffad i den unga prosan.