Tidskriften
00-tal
nummer 23, tema Mare Kandre
Vårvintern 2005 såg jag Mare Kandre framträda på ett litterärt symposion på ABF i Göteborg. Det handlade om skräck och litteratur. Tydligen satt hon och viskade "avslöja mig inte, avslöja mig inte" till moderatorn hela tiden. Jag märkte ingenting av detta, men däremot minns jag att hon läste en mycket obehaglig novell som utspelar sig i solens sken, om en ung kvinna som blir antastad på en uteservering i typ San Francisco, berättade om den självupplevda bakgrunden till historien, och att hon var tämligen obenägen att svara på frågor. Istället gick jag därifrån med ett helt batteri av ord besläktade med skräck, fasa och fruktan i anteckningsboken.
Bara några veckor senare dog Mare Kandre, född 1962. Hur det hände är mig obekant, det var ingenting man spekulerade i på kultursidorna, men det var en överraskande och förtidig död. Och som nyaste numret av tidskriften 00-tal som har Mare Kandre som huvudtema visar, är det svårt att överskatta hennes betydelse för den svenska litteraturen av i dag, liksom hennes position och särart också medan hon levde.
Det jag slogs av med dödsrunorna av Kandre var den kanon som så tydligt framträdde -- vilka av hennes böcker som var bra (de tidiga: "Aliide, Aliide", "Bübins unge") , och vilka man helst inte nämnde. Det råkade vara de senare -- nittiotals-romanerna "Quinnan och Dr Dreuf" och "Djävulen och Gud" -- som jag själv hade läst och gillat. På ett humoristiskt, feministiskt, suggestivt och sagolikt vis, hade Kandre låtit världen förbli komplicerad.
Denna kanon både förstärks och nyanseras i 00-tal. Jonas Thente inleder med en kärleksfull essä som i kronologisk ordning går igenom författarskapet, men där också den personliga upptäckten spelar en avgörande roll -- vilket är nog så viktigt när det gäller Kandre. Det vill säga: i vilken tid i livet denna upptäckt inträffar.
Intervjuer med bland andra Aase Berg, Carina Rydberg, Daniel Sjölin och Mattias Fyhr gör gällande att det är de sena tonåren som gäller. I en tidig fas av det egna skrivandet, och framförallt i en tid när läsupplevelserna fortfarande är ojämförliga, genomgripande och starka.
Men har man nu en gång passerat det stadiet är det förstås inte kört. En omedelbar ingång erbjuder 00-tal (lite dystert och rentav lite snuskigt måste jag medge att det känns), med ett utdrag ur den oavslutade roman som Kandre lämnade efter sig, Den underjordiska brudgummen.
Vid läsningen är det första som drabbar mig användningen av ordet "innanför" -- med släktingar som inre, inifrån, inuti. Även Thente skriver, förvisso angående en annan bok, om "det extrema och mysteriösa inifrånperspektivet".
Titeln är hämtad från ett kapitel i Rimbauds "En årstid i helvetet" -- men scenariot nutida. Kandre plockar direkt in Dantes "Inferno": " till mitten hunnen på vår levnads vandring, hade jag i en dunkel skog gått vilse". Men, fortsätter hon, "jag är inte inne i den än". Berättelsen utgör alltså också en sorts förspel till själva nedstigningen, ett djupt andetag.
Upptakten påminner faktiskt inte så lite om den där novellen hon läste på ABF: möte med ung vilsen man på uteservering i USA nånstans. Men den här gången är det inte han som antastar och förföljer henne -- utan hon som tar kontakt med honom. Och så: den laddning, underbara förening i förälskelsen och den gradvisa galenskap och självutplåning (eller vad man ska kalla det) som följer i dess spår. För det är ju ingen vanlig berättelse! "Intrikata konspirationsteorier" börjar sippra fram, en inre och yttre förändring blir alltmer märkbara.
Och förtätning är bara förnamnet: språket är ytterst levande hos Kandre. "Tingsligt", som Lars Mikael Raattamaa kallar det: "poesi i sak". "Gotiskt" hävdar Mattias Fyhr, med rätta. "Hennes bilder biter sig fast och skapar ett visuellt minne", säger Carl-Johan Vallgren.
Det är alltså inte en sekunds transportsträcka ens i denna ofärdiga text, utan språket är i högsta grad verksamt -- för att inte säga hotfullt: "i detta ögonblick frigjordes något och väl frigjort intog detta oerhörda mörka, som hitintills begränsats av våra respektive kroppar, hela världen och därmed också oss."
Dessvärre kommer vi aldrig att få läsa hur det slutade. För det slutade för tidigt. Men den Mare Kandre som lyfts fram i 00-tal -- en stöddig jävel, postpunkare, geni och rentav renässansmänniska -- hade en smittsam och högst säregen begåvning. det fina med litteraturen är ju att den vänder sig mot evigheten. Mare Kandres böcker kan vi alltså fortsätta att läsa. Och för dom som inte redan gjort det, är det ett utmärkt tillfälle att börja.
Jenny Högström