MED ETT TREFALDIGT, fyrfaldigt och tiofaldigt "Nej" inleds Mare Kandres nya roman Aliide, Aliide: På en balkong i ett nybyggt bostadsområde står en flicka och blickar ut över en stad som hon redan hatar. Hon är nyinflyttad. Hon har lämnat en paradisisk tillvaro bakom sig. Där - i landet på andra sidan havet var avstånden oerhörda, oöverblickbara och där fanns ett annat, rikare språk. Nu har hon blivit tvungen att ta det gamla språket i sin mun igen, och staden som hon blickar ut över är kall och skitig och trång.
Staden har vissa likheter med Göteborg. Där finns bl a en hamn samt en stor park med dammar och Barnens zoo högst upp på en kulle och ett museum på en annan. Och landet på andra sidan havet har vissa beröringspunkter med Kanada förstår jag när jag har letat fram några gamla intervjuer, som gjordes med Mare Kandre i samband med hennes uppmärksammade debut 1984. Under ett par barndomsår bodde hon i Kanada. När hon var åtta år flyttade familjen hem till Sverige och hamnade i Göteborg.
Denna brytningstid i ett barns liv gestaltade Mare Kandre skön-litterärt redan i debutboken I ett annat land. Nu gör hon det ånyo. Det finns enstaka episoder och en del stämningslägen som känns igen, kanske finns det till och med en gemensam grundton i de båda böckerna, men de är ändå mycket olika varann. Debutboken var till formatet tunn - cirka 70 glesa sidor med koncentrerade skeenden och korta meningar som låg barnets språk relativt nära. I den nya romanen - närmare 300 sidor tjock - flödar, väller prosan fram, stundtals som lava ur en vulkan, glödande het, farlig och vacker. ÄNDÅ - eller just därför - har jag
bitvis ganska svårt att ta till mig romanen. När Mare Kandre ger sig i kast med att skildra Aliides mörkaste sidor - hennes ångest och dödsskräck, hennes själväckel och rädsla för beröring - är det som om berättelsen glider in i ett överhettat landskap som jag visserligen tillåts att betrakta men som jag inte kan kliva in i.
Där skrivs meningarna med versaler. Där regnar utropstecknen över sidorna. Där blir allting med ens "gudomligt" "ofantligt-, ohyggligt", "helvetiskt" och "fruktansvärt".
Här blir det inre trycket alltför starkt. Här kokar berättaren över, här kastas orden upp i en feberhet stråle. Jag läser dessa sidor med beundran men samtidigt med dis-tans. Detta är skrivet av inre tvång utan tanke på om det är läsbart för andra eller ej.Läsaren är ovid-kommande, står utanför, och jag låter blicken glida över landskapet på jakt efter den öppning som ska tillåta mig att träda in i berättelsen igen.
Och den kommer. Det finns gott om sådana öppningar. Romanen beter sig som en pulserande, tropisk, köttätande växt som ömsom sluter sig och ömsom öppnar sig mot läsaren - ja, vidöppen är den ibland. Mellan pärmarna ryms en del avsnitt där Mare Kandre är på ett närmast sprudlande berättarhumör och som jag har svårt att tänka mig att någon kan motstå. Jag tänker främst på skildringarna av Aliides strövtåg med väninnan K. Även här rör sig gestalterna i drömlika landskap men de är förankrade i en igenkännbar verklighet. Mörka kvällar rör sig flickorna längs labyrintiska gator på stadens botten, mellan fyllgubbar och rivningshus, och de upprörande syner som möter dem hetsar dem ständigt till att springa fort fort, gata upp och gata ner.
EN SMÄRTSAMT glasklar höstdag beger de sig djupt in i parken bärandes på varsin plastpåse som de ämnar fylla med olika sorters löv och svampar. I en lövhög gör Aliide ett makabert fynd. Hon hittar en skalle, ett kranium.
Hennes första tanke är att ett ohyggligt brott har begåtts på denna plats, Kanske är det, ett barn som har mördats.
Men sen får hon plötsligt för sig att det är en änglaskalle som hon håller i och börjar sömnigt röra bland löven i hopp om att hitta fler lämningar av ängeln, "till exempel resterna av ängelns kött, som ju till sin konsistens inte gärna kunde vara som en människas, så där blekt, stumt och behårat, utan mer, om man kunde tänka sig detta, som vissa djuphavsfiskars kött; den sortens fiskar som aldrig någonsin stiger till ytan och ser dagens ljus, som lever sina liv i fullkomligt mörker, och vars kött därför också är fullkomligt genomskinligt, fullkomligt glasklart, men med små mörka flagor i, som askflagor, egendomliga partiklar, som rester från universums tillblivelse".
Så där svidande vackra och suggestiva kan bilderna i Mare Kandres prosa bli ibland, och då sugs man obönhörligen in i hennes landskap, ja, rakt in i den där pulserande, köttätande blomman. I sina tidigare böcker har hon visat att hon är begåvad och löftesrik, ja, egentligen mer än så, med den nya romanen visar hon också att hon på allvar är på väg att förlösas som författare. Visst finns här svagheter, visst finns här passager som jag står främmande inför, men här finns också en kombination av språkkänsla, egensinne och besatthet som vittnar om att Mare Kandre med tiden kommer att skriva verkligt betydande litteratur.