Vart är prosan på väg, frågar Gunder Andersson efter att ha läst några debutantantologier. Jämntjockt tråkigt! Var finns den språkliga nyfikenheten?
Och vems är felet?

I debutantantologier ska man - i bästa fall - kunna avläsa tidens tecken, strömkantringar som är på gång, uppbrott från etablerade former och temata.
  Med sådana förhoppningar har jag nu läst fyra antologier av debutantkaraktär: "Novella 83" (Prisma), "Grupp 83" (W&W), "Sju berättelser" (Författares Bokmaskin/Kursverksam­
heten) och "Höstboken 83" (Västerås Skrivarlag).
  Det samlade intrycket blir: herregud, vart är prosan egentligen på väg. Lyriken står det bättre till med, men prosan.
  Ett stort undantag finns: Mare Kandre, en 21-årig tjej som tidigare publicerats i BLM och på DNs litteratursida. Hon medverkar i "Novella 83" med en novell på ett välkänt tema. "Resan" heter den, och hon lyckas med bedriften att ladda detta föga originella ämne med nya, suggestiva innebörder. Visst är det fråga om nostalgi och eskapism, men det personliga bettet i språket lovar mycket.

Jämntjockt
"Höstboken" från Västerås Skrivarlag faller delvis utanför en sådan här bedömning. Där är det amatörer som skriver om västeråsiana, och det får tas för vad det är. Betänkligare är att prosan i både "Novella 83" och "Grupp 83" är så jämntjockt tråkig. Ja variationer finns förstås - alltifrån ansträngande satirer och rutinerat studentikost tuggande till svulstigt litterärt gravallvar och socialrealism av plattaste märke.
    I "Sju berättelser", gjord av elever som gått på Kursverksamhetens skrivarverkstad, finns några bra

"Närhet": Om din kärlek hänger mellan mina bröst, mina lår, bespara mig det! Slösa inte dina pengar på diamanter när du kan köpa min gunst med ett äpple. Lätt väger guldlänkar om mina vrister, föga hindrar dom mig att leta mina egna vägar.
  I poesin finns en språklig nyfikenhet och en inte sällan fysisk bejakelse som saknas i motsvarande prosa. I en mördande rolig inledning till "Novella 83" konstaterar redaktionsmedlemmen Göran Hägg att folk slutat älska med varann i yngre människors skrivarförsök. De ställer inte heller några intrikata politiska eller religiösa spörsmål. Den litterära oskulden är så gott som totalt förhärskande. Av 2 000 insända noveller var "normalbidraget minst av allt upprörande eller chockerande". "Huvudpersonen vaknar till väckarklockans klang, kokar och dricker kaffe, observerar med viss bravur väderleken och sätter sig sedan att minnas en lycklig barndom."

Skolans fel?
Man måste förstås fråga sig vad allt detta beror på, liksom hur det kommer sig att, med Häggs ord "den realistiska samtidsnovellen med starka rötter i svensk litterär tradition inte tycks ha överlevt inmarschen i datasamhället (utan) försvann någonstans mellan statarlängan och Babels hus". Är det månne skolans fel? Är det de usla publiceringsmöjligheterna för kortprosa och noveller? Har amatörismen någon skuld, med dess falska förespeglingar att alla kan skriva, och att det inte spelar någon roll hur? Många frågor väcks. Men lägg namnet Mare Kandre på minnet. Och Anna-Karin Granberg och Soili Korpimäki inom poesin. De kan säkert ännu mer.
            GUNDER ANDERSSON

Mare Kandre, ett lysande undantag med personligt bett i språket

anslag som aldrig förs till slut. Den som lyckas bäst är Lena Augustinson med en rapp interiör om generations-grälet mor/dotter. Den har åtminstone liv och dramatik i en prosasurv där det kvasilitterära dominerar.
  Lyriken står som sagt i allmänhet högre, och håller en jämnare kvalitet. I "Grupp 83" hälsar man med glädje Anna-Karin Granberg välkommen tillbaka efter ett antal års tystnad; sist jag såg till henne var i Tidskrift 1977, där hon 17 år gammal redovisade en förbluffande litterär säkerhet.

Bejakelse
I "Höstboken 83" finns några dikter av Soili Korpimäki som visar en uppenbar talang. Hon presenteras lite urskuldande som "nybörjare". Desto starkare då att redan från början vara så formsäker. Hennes anslag är realistiskt, och hon skriver medryckande och sensuellt. Som i kärlekssviten